Alla politiska partier utgör ett slags koalitioner mellan människor och intressen som anser att nyttan av partiet kompenserar för de ibland svårsmälta kompromisser som det interna partilivet kräver. Storleken på partiet har ingen betydelse. Såväl ett litet riksdagsparti som KD som riksdagens största parti S har sina falanger och motstående intressen.
Nyligen fick KD: s Göran Hägglund utkämpa en ledarstrid. Ungefär en tredjedel av partiets ombud röstade mot Hägglund och för en mer kristen politik. När konflikten mellan Göran Hägglund och hans utmanare Mats Odell var som hetast spekulerades det om en kommande partisprängning. Så blev det inte. Förmodligen räddades KD den gången av sina riksdagsplatser och av sin regeringsmedverkan. Innehavet av makt och inflytande har ofta en dämpande effekt på presumtiva avhoppare och partisprängare. Vilket S historia är ett övertydligt exempel på.
Spännvidden av åsikter, värderingar och livsstilar är väldigt stor. Avståndet mellan ytterkanterna inom S är förmodligen större än vad den är mellan den borgerliga regeringsalliansens yttre flanker. Ändå har Socialdemokraterna i decennium efter decennium förmått att hålla ihop och haft förmågan att sluta leden när det drar ihop sig till val. Vilket är en prestation som - utöver oftast skickligt ledarskap - har varit möjlig framförallt därför att Socialdemokraternas långa regeringsinnehav har gjort sammanhållningen till ett slags samhällsintresse kryddat med egenintresse.
Skulle KD åka ut ur riksdagen är det inte alls otroligt att många i partiet upplever att nyttan av partisammanhållning överflyglas av lusten att få göra och tänka och säga det man innerst inne vill allra helst. För S kan ett tredje förlustval i rad bli mycket besvärligt. Självbilden som det "egentliga regeringspartiet" riskerar att flagna än mer. Sammanhållningens kitt och klister tappar kraft och mister alltmer av sin historiska och nedärvda betydelse.
Folkpartiet är en koalition mellan frisinnade socialliberaler och mer hårdföra stadsliberaler. I en efterbörd av förbudsomröstningen 1922 sprack Folkpartiet 1923. Falangerna återförenades senare. Men allt sedan dess finns en spänning mellan "hårda och mjuka" liberaler som då och då kommer upp till ytan. Häromdagen uppmanade landstingsrådet Thomas af Bjur (FP) på Brännpunkt i SvD riksdagsledamoten Carl B Hamilton (FP) att "fundera på vilket parti han vill tillhöra"?
Bakgrunden till frågan var att Hamilton nyligen föreslagit en sammanslagning av de fyra regeringspartierna till ett nytt borgerligt "superparti". Detta skulle enligt af Bjur innebära ett "kliniskt angrepp på den liberala idétradition som bidragit till att bygga ett svenskt välfärdssamhälle präglat av solidaritet, rättvisa och medmänsklighet". Vilket i klartext betyder av af Bjur inte är särskilt förtjust i moderater och kristdemokrater. Vilket i sin tur innebär att om af Bjurs falang är stadd i tillväxt i FP så öppnar sig intressanta möjligheter för Stefan Löfven.
Moderaterna har sina egna kors att bära. Ett valnederlag 2014 skulle kunna leda till en period av öppna strider mellan nya och gamla moderater. Några partisammanslagningar tror jag inte vi får se inom överskådlig tid. Däremot kanske en eller annan partisprängning. Och kanske nya koalitioner och allianser.