Anna-Kirsti Löfgren och Ola Pettersson är ekonomer på LO. På debattplats i Dagens Nyheter i går diskuterade de balanserat och intressant om den centrala frågan: Kan och vill vi finansiera offentliga välfärdstjänster?
De påminner om att välfärdsstaten står "på en skakigare grund" än vad vi ofta antar. Många slår sig till ro med att det i så gott som alla undersökningar som görs framträder ett mycket starkt stöd för att finansiera välfärdstjänster med skatter. Löfgren och Pettersson ifrågasätter inte denna starka medborgerliga uppslutning för välfärdens finansiering. Däremot lyfter de fram kvalitetsfrågornas betydelse för välfärdsstatens långsiktiga stabilitet.
Välfärdsstaten är ett omfördelningssystem. Dels omfördelas resurser mellan personer som till exempel är mycket sjuka eller mycket friska. Men till stor del sker omfördelningen "över vars och ens livscykel." Välfärdsstaten har således åtaganden som sträcker sig över många decennier. De som betalar mest för den offentligt finansierade välfärden är befolkningen i arbetsför ålder. Människor i åldern 20-64 år står för drygt 80 procent av skatteinbetalningarna men använder bara drygt 40 procent av de offentliga välfärdstjänsterna. Det betyder att de som är i medelåldern redan nu betalar för den vård och omsorg som de själva ska få när de blir gamla.
"De som nu är i medelåldern - färdigutbildade, friska och med barn som börjar lämna boet - står inför valet att satsa på välfärdsstaten och lita på att de får sjukvård, medicin och omsorg av god kvalitet när de blir gamla. Om det känns för osäkert är alternativet att finansiera det själv. Det är kostsamt och riskabelt. I det läget gäller det att rösta för alla skattesänkningar som erbjuds för att kunna lägga undan pengar till sin egen ålderdom", skriver LO-ekonomerna.
Löfgren och Pettersson fångar kort sagt in välfärdsstatens mest centrala problemställning. Som de lite torrt konstaterar så har de centrala frågorna om välfärdens kvalitet och stabilitet under alltför lång tid "hamnat i skymundan av mer perifera frågor som vinstintresse och valfrihet".
Den som är av det kynnet kan med visst fog påpeka att LO i egen hög person, genom sina högt uppskruvade kampanjer mot vinst och valfrihet har bidragit till den undanskymda positionen för välfärdens kärnfrågor. Inte minst mot den bakgrunden är det extra glädjande att LO-ekonomerna nu använder föreningens muskler och kompetens på mer verklighetsnära och reala problem.
Det är mycket som står på spel. Välfärdsstaten bygger på ett "underförstått kontrakt" mellan generationerna. Om den betalande generationen känner allt allvarligare tvivel på den tillgängliga kvaliteten i sin egen kommande äldreomsorg och i barnbarnens skolgång så börjar det omfördelande välfärdsbygget att skaka i sina grundvalar.
Vilket vore en stor förlust såväl för effektiviteten som för jämlikheten i det svenska samhället.