Jan Björklund är utbildningsminister och Folkpartiledare. Under sina år som skolborgarråd i Stockholm och utbildningsminister har Björklund mer än någon annan lyckats med att personifiera kampen mot "flum", dåliga resultat och mot den allmänna oordningen i svensk skola.
Utan tvekan har Folkpartiet haft stor nytta av att förvandlas till skolparti. Till skillnad mot övriga småpartier i regeringen har FP lyckats att hålla en tämligen behaglig distans till riksdagens kval- och nedflyttningsspärrar. Jan Björklund har rullat ut en mycket mörk bild av tillståndet i skolan. Den Björklundska skolbilden har bildat norm för skoldebatten. Den som vill vara med i diskussionen måste ansluta till eländesnormen för att ha en chans att få göra sin röst hörd.
Frågan är dock hur länge Björkunds skolpolitik kommer att vara en pluspost för Folkpartiet? Är hans problemfixering överdriven? Leder för många av hans förslag till lösningar - fler katedrar, fler lektorer, fler betyg - bakåt mot en svunnen tid i stället för framåt mot nu- och framtid? Lärarförbundet genomförde nyligen en opinionsundersökning bland ett knappt tusental svarande föräldrar till skolelever. 87 procent av friskoleföräldrarna och 74 procent av den kommunala skolans föräldrar uppgav att de var ganska eller mycket nöjda med sina barns skolor. Nästan lika många var nöjda med lärarnas arbetsinsatser.
Denna undersökning motsäger givetvis inte att det finns problem av olika slag ute på många skolor.
n n Däremot antyder undersökningen att det finns en betydande klyfta mellan hur dagens föräldrar och Jan Björklund uppfattar dagens skola.
SCB: stora opinionsundersökning från maj 2010 visar på ett annat, hotande problem för Björklunds skolpolitiska norm. SCB listade i vilka samhällspolitiska frågor som de olika partierna stod sig särskilt starka/svaga i väljarnas ögon. Folkpartiet var föga förvånande mycket starkt i skolpolitiken. SCB delade emellertid in väljarna i åldersgrupper. Det visade sig att stödet för FP i skolfrågan var närmast obefintligt i de åldrar där människor normalt har mycket med skolan att göra. Den tunga supporten för Björklunds skolnorm var däremot extremt stark hos de väljare som med råge passerat 60- årsstrecket. Inget ont om 60-plussare. Det finns dock goda skäl att anta att deras konkreta upplevelser av skolan ligger ett antal decennier bakåt i tiden.
n n Jan Björklunds mörka skolnormering har kort sagt ett svagt stöd hos de människor som dagligen är i kontakt med dagens skola.
Det borde därför finnas utrymme för andra och mer nyanserade skolpolitiska röster att utmana i diskussionen. Röster som inte blundar för de problem som finns men som heller inte blundar för alla dem som upplever att skolan är ganska eller mycket bra för deras barn. Röster som inte är fixerade vid katedrar och raka led. Röster som uppfattar och uppskattar att det finns en mångfald av lärstilar och pedagogiska modeller för framgång och goda resultat.