Vad gör vi i Afghanistan?
Sverige har 863 militärer i utlandstjänst. Mer än hälften av dem - 437, ska snart bli 500 - finns i Afghanistan, där de ingår i en styrka som heter ISAF (International Security Assistance Force). ISAF är på papperet en Nato-styrka men står under amerikanskt befäl och utgör i praktiken en del av den samlade amerikanska krigsinsatsen i landet.
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Kosovo kan naturligtvis förklaras med närheten - och med flyktingströmmarna till Sverige. Flottoperationen i Adenviken med att Sverige fortfarande behöver olja. Men vad gör vi i det avlägsna bergslandet Afghanistan? Det är en rätt långsökt tanke att det skulle handla om vår säkerhet. Om Sverige har säkerhetsproblem, finns de på närmare håll. Sanningen är att vi halkade in i Afghanistan på ett amerikanskt bananskal, och nu inte vet hur vi ska ta oss därifrån. I början skulle Sverige stödja säkerheten runt huvudstaden. Efter hand har uppdraget utvidgats och ISAF har knutits allt hårdare till de stridande amerikanska förbanden. Operationen har permanentats och blivit en regelrätt ockupation av landet. Syftet sägs vara att stabilisera situationen, så att ett fredligt återbyggnadsarbete ska kunna komma i gång. Men de civila insatserna är små jämfört med de militära. Korruptionen är omfattande och hjälpen når inte ut. Få afghaner har fått det bättre. Nu ska det hållas val i Afghanistan och det har fått motivera en upptrappning av den utländska militära närvaron, med intensifierade strider som följd. Juli blev den blodigaste månaden sedan invasionen 2001, och kriget ifrågasätts nu både i USA och Storbritannien. I USA talar man öppet om att sätta en tidsgräns för kriget. Var finns den svenska exit-planen? Hur har den svenska regeringen och riksdagen tänkt sig att insatsen i Afghanistan, som är inne på sitt åttonde år och kräver allt större resurser, ska avvecklas? Vad gör vi om/när svenska trupper på allvar attackeras i Afghanistan och svenska militärer dödas i regelrätta strider? Sänder förstärkningar, eller sticker därifrån? I stället för att besvara dessa frågor, gräver regeringen och militären ner sig i detaljer om stridsfordon, som om utrustningen vore huvudproblemet. Vad skulle då hända om trupperna drogs tillbaka? Skulle skolorna rivas och biståndsarbetarna mördas? Skulle opiet flöda ännu friare? Inte nödvändigtvis. Talibanerna är inte den enda politiska kraften i Afghanistan. Alla vill inte tillbaka till medeltidens mörker. Försvinner de utländska soldaterna, mister talibanerna det starkaste argumentet för sin politiska och militära kampanj. Förr eller senare måste landet ställas på civil fot. Ockupationen förvärrar problemen, löser dem inte.