Ingen vill vara ett särintresse. Alla är särintressen. Spänningsfältet mellan vad alla är och vad ingen vill vara är intressant och dynamiskt. Ibland också lite tröttsamt. Av skräck för att bli beskylld att tala i egen sak försöker alla särintressen att förklä sig till allmänintressen; allt blir bättre för alla om det blir som jag vill.
Den som har några år på nacken minns vilket rabalder det blev när S-regeringen 1994-1998 sänkte ersättningen från a-kassan. LO protesterade högljutt. Dåvarande finansministern Göran Persson avfärdade protesterna och demonstrationerna med att LO är ett särintresse bland andra. Vilket så klart är helt sant och under normala omständigheter helt onämnbart för en S-ledare. Vid mitten av 1990-talet rådde inga normala omständigheter. Sveriges ekonomi vacklade på halvgrekiskt manér. Persson fann det nödvändigt att visa finansiärerna i omvärlden att han, om så krävdes, var beredd att sparka en del av sin egen maktbas på smalbenet. Därför utpekades LO som ett särintresse. Vilket sårade facket, imponerade på omvärlden och säkerligen bidrog till att räntorna på den svenska statsskulden skrevs ner några punkter.
Vår nuvarande regering har inget behov av att utpeka LO som ett särintresse. Alla vet redan att borgerliga politiker sedan urminnes tider betraktar LO som ett särintresse i S-familjen. Regeringen Reinfeldt har däremot ett behov av att distansera sig från direktörerna i Svenskt Näringsliv. Moderaternas akilleshäl är att de uppfattas som ett parti för de rika. Den positionen är en dubbel återvändsgränd. Dels är de rika alldeles för få. Dels skapar rikemansstämpeln en brandvägg mot inbrytningar i de stora och breda väljargrupperna. När de nya Moderaterna såg dagens ljus hände två saker. Partiets vice ordförande Gunilla Carlsson hamrade frankt in budskapet "vi älskar kollektivavtal". Partiets finansminister Anders Borg avfärdade Svenskt Näringsliv som ett särintresse när organisationen krävde förändringar i Lagen om anställningsskydd och ville ha bort värnskatten. Vilket retade näringslivet, imponerade på direktörskritiska väljare och har säkerligen bidragit till M:s upphöjelse till stabilt regeringsparti.
Politiken står dock aldrig still. Socialdemokraternas nya radarpar Stefan Löfven och Magdalena Andersson har börjat röra på sig. Båda har vid flera tillfällen slagit fast att näringslivet inte alls är ett särintresse. I en mycket läsvärd intervju med Svd Näringsliv häromdagen säger Magdalena Andersson: "För mig är näringslivet inte ett särintresse. (--) Visst det finns ett egenintresse ibland, men det finns också mycket att lyssna till. Sverige är ett litet land i en globaliserad värld och då behöver vi samarbeta för att stå starka tillsammans."
Faktum är att alla har sina särintressen. Det är mixen av alla dessa särintressen som vi brukar kalla för Samhället. Politikens uppgift är att försöka få så många hyggliga särintressen som möjligt att haka i varandra här och där. Få oss att dela intresse i viktiga frågor.
Särintresse är inget skällsord. Särintresse är en beskrivning av vad vi alla är.