Det finns arbetslöshet av många olika slag. Alla former av arbetslöshet är inte hotande för vare sig den drabbade eller för samhället. Ofta behövs någon eller några månader för att gå från ett arbete och till ett annat. Att människor rör sig mellan arbeten är positivt. Samhällen med hög rörlighet på arbetsmarknaden kännetecknas ofta av välstånd och tillväxt.
Ledare
Andra delar av arbetslösheten är betydligt mer problematiska. Långtidsarbetslöshet i allmänhet och "fas 3" arbetslöshet i synnerhet tillhör definitivt sorgebarnens krets.
Fas 3 är ett begrepp som för tiotusentals svenskar är närmast synonymt med upplevelser av meningslös och socialbidragsberättigande förvaring. I fas 3 hamnar de människor som genomgått en mängd olika misslyckade försök att få in en fot i arbetslivet. I den officiella arbetsmarknadsretoriken heter det att fas 3 är ett slags garanti för utveckling och utveckling. Genom att ha en " arbetsplats" att gå till undviker den arbetslöse att fastna i nedbrytande passivitet. Genom deltagande i fas 3 ska den enskildas anställningsbarhet förbättras. Så är det tänkt. Inget fel på tanken. Tidigare i år gjorde Riksrevisionen en utvärdering av fas 3. Enligt revisorerna var det endast ca 1,5 procent av 25000 fas 3 deltagare som gick vidare till någon form av vanligt jobb. Det är självklart ett urdåligt resultat.
Hade det funnits en jämförelsegrupp tillgänglig - 25000 långtidsarbetslösa som lämnats i fred - är jag övertygad om att minst 1,5 procent av jämförelsegruppen hade skaffat sig arbete på egen hand. Fas 3 matchar kort sagt inte självhjälpsfaktorn.
Jag förordar inte att långtidsarbetslösa ska lämnas åt sig själva; utan hjälp och stöd av Arbetsförmedlingen. Jag är heller ingen vän av att stora sjok av arbetskraften pensioneras ut i förtid. Däremot där jag övertygad om att kraften i Arbetsförmedlingens insatser ska sättas in tidigt i arbetslöshetsperioden. Det är då; efter några månader av fruktlöst arbetssökande som den enskilde har störst nytta av att anpassa sin kompetens och sina färdigheter till arbetsmarknadens villkor.
Vi borde dessutom föra en etisk debatt. Alla människor är helt enkelt inte skapta för avlönat arbete. Är det rimligt att likafullt tvinga dessa människor till dagliga fas 3 aktiviteter för att de ska få ut sina låga ersättningar och/eller bidrag? Kräver verkligen arbetslinjens trovärdighet avskräckande verksamheter som fas 3? Och är arbetslinjen i så fall rimlig?