För att överhuvudtaget kunna bedriva någon politik värd namnet så måste Obama plocka fram sina lindansarkunskaper. Men som sagt. Sådana arbetsvillkor för presidenter är snarare regel än undantag i USA: s politiska maktdelningsmodell.
Det finns många förklaringar till det stora raset. Finanskrisen har slagit mycket hårt mot medborgarna. Arbetslösheten är rekordhög. Konsumtionen är rekordlåg. Statens underskott är rekordstort. Till dessa jordnära förklaringar ska också läggas en orsak av det mer psykologiska slaget. Barack Obamas presidentvalrörelse var magnifikt löftesrik. Upp som en sol och ner som en pannkaka; så lär oss det gamla ordspråket. Uppenbart omfattas även väljare i USA av ordspråkets nedärvda instinkter. I valrörelsen 2008 var Obama haussad som värsta Solkungen. Nu påminner Barack Obama mer om en pannkaka.
Pannkaksläget ska inte underskattas inför uppmarschen mot presidentvalet om två år. Republikanernas segerglädje grumlas av att de är mer splittrade än vanligt. Etablissemangsgisslarna i tepartyrörelsen har fått in ett antal bångstyriga och excentriska ledamöter i Republikanernas grupp av kongressledamöter. De kan ställa till stora besvär när Republikanerna ska ladda för kampen om presidentposten.