Tjugoåttaåriga Annie Lööf är utöver att vara partiledare också näringsminister i alliansregeringen. Hon är skärpt, begåvad och modig. Vilket lär behövas. Hon axlar två mycket tunga poster. Dels ska hon utveckla och profilera näringspolitiken; ett av alliansregeringens svagaste områden. Dels ska hon leda ett parti i kräftgång.
Jag var med när hon valdes till partiledare på centerstämman i Åre i september förra året. Hon togs emot med stor entusiasm av sina partivänner på stämman. Det var ingen tvekan om att centerpartisterna hade stora förhoppningar på sitt unga stjärnskott. Förhoppningar som hittills har kommit på skam. I vart fall är det så vad gäller opinionsmässiga framgångar.
Centerpartister är normalt ett segt och uthålligt släkte. Men jag skulle bli förvånad om det inte här och där ute i centerlandet ställs en och annan bekymrad fråga; valde vi verkligen rätt ledare där uppe i Åre?
I en opinionsundersökning i fredags halkade Centern ner under riksdagens fyra procents spärr. Annie Lööf själv har haft mycket svårt att på ett begripligt sätt förklara vad dagens centerparti är för något. Partiet är formlöst på något sätt. Av tidigare starka hemmaplansfrågor som miljö, landsbygd och "omtanke om småfolket" märks just inget.
I går kväll talade Annie Lööf i Almedalen. Jag stod i gröngräset och lyssnade.
Hennes huvudfråga var förslag till reformer av arbetsrätten och a-kassan. Således närmast en upprepning av folkpartiledaren Jan Björklunds förslag dagen före. Vilket är intressant i så motto att alla de tre små regeringspartierna sluter sig samman mot moderaterna. Det är inga småfrågor det handlar om. De tre små vill avskaffa de differentierade avgifterna i a-kassan och liberalisera arbetsrättslagstiftningen. Införandet av a-kassaavgifter som speglar arbetslöshetsriskerna (dyrare avgifter i låglönejobb med hög arbetslöshet) var ett paradnummer i regeringens/moderaternas arbetslinje när de infördes 2007. Förändringar av arbetsrätten har M hittills avvisat bestämt.
Att de tre borgerliga småpartierna nu bildar ett slags "pakt" mot M i dessa frågor är som sagt intressant och kan säkert få maktfördelningspolitisk betydelse i regeringen. Om dessa processer i sin tur kommer att leda till större svängrum och högre stöd för C är dock högst osäkert.
Jag kanske är för enögd; men jag har svårt att se några stora väljarhorder komma rusande till Centerpartiet för en politik som - lite hårdhänt uttryckt - syftar till att göra det lättare att sparka gamla trotjänare ute på företag och förvaltningar. Jag kanske tänker fel; mer bor inte möjliga nya väljare i de trakter där det finns intresse för en borgerlig miljöpolitik och för landsbygdsutveckling?
Talets behållning var att Annie Lööf öppet tillstod att alliansregeringen behöver nytt blod, ny iver och en "ny alliansgeneration" av politiker som utvecklar samarbetet. Så vitt jag vet är hon den första och enda ur partiledarkretsen som inte försöker låtsas som att allt går väldigt bra i regeringssamarbetet.
Annie Lööf har en svår sits. Som näringsminister (C) har hon ansvar för ett av regeringens tyngsta områden. För att få något gjort är hon emellertid helt beroende av finansminister (M). Moderaterna kommer nu att prövas på allvar. Antingen släpper de fram Annie Lööf till riksdagen med propositioner om reformer som har centerstuk och innehåll. Eller så kommer Lööf att bli ännu en i raden av pratnäringsministrar.