LEDARE: Tredje sortens ledare skräms inte av regn

Vad det handlar om i Köpenhamn beskrivs av de flesta som ett försök att rädda planeten. Så här är det: n n I bästa fall är det vi själva som ställt till det genom att bränna jordens resurser på ett så smutsigt sätt att klimatet tiltat. Men i värsta fall är det inte bara en antropogen (mänsklig) klimatpåverkan, utan också en naturlig förändring. Alltså att solens förändringar ändrar klimatet, på samma sätt som vi tidigare haft stora och små istider, fimbulvintrar och medelhavsklimat i Norrland. Oavsett vilket - vad ska vi göra? Plötsligt erinrar jag mig en scen från i somras, när jag befann mig på politikerveckan i Almedalen, fyllt av världsförbättrare också med ambitionen att stöpa om hela världen. Där gled hela den svenska politiska nomenklaturan njutningsfullt runt det medeltida Visby, väl försedda med lika höga ideal som nivåerna i glasen med rosévin. Plötsligt slog ett närmast tropiskt regnväder till. Vad händer då med alla dessa radikala projektmänniskor när himmeln öppnar sina portar? Jo, de drabbas nästan av panik, rusar in under träd och tak, greppar efter paraplyer och regnrockar. Nu var inte längre uteserveringarna mest efterfrågade, utan folk som är vana att bestämma krävde inomhusplats. n n Så vad hände då med de storstilade förändringsplanerna, vad blir det av alla som ville gå genom eld och vatten för att nydana världen? Har de här figurerna rätta virket? Enkelt uttryckt brukar vi dela in politiska ledare i tre grupper: ✓ För det första sorten är förvaltarna, de som inte tar i problemen utan försöker att tiga ihjäl dem med hopp om att det ska blåsa över. De söker sig till regelverket och rutinerna, de undviker att konfrontera folk med sanningen och föredrar fortsatt småprat före en rejäl urladdning. ✓ Den andra sortens ledare är demagogerna. De försöker utnyttja problem genom att hetsa fram ett folkligt stöd för sina egna lättsinniga lösningar. Det är ofta duktiga folktalare som kan kritisera allt och alla, men sällan leverera något som gör världen bättre. Vi kommer att se den typen av politiker i Köpenhamn, inte minst gatans parlament. ✓ Slutligen har vi den tredje sorten, anförarna eller statsmännen. De har lyckats föra sina nationer och folk runt hörnet, över höjden, genom ovädret, bort från eländet och in i en ny tid. De är ledare som "förlöser" och som omvandlar kriser till möjligheter, problem till något nytt. Deras credo kallas för "politisk vilja". Men tyvärr växer inte den egenskapen på träd. Och de låter sig inte skrämmas av lite regn. Vi kan fortfarande hoppas att Köpenhamn åtminstone blir ett fall framåt. n n Men jag undrar om vi inte tittar på fel ställe efter hjältarna som ska rädda oss undan den stora katastrofen. Oftast finns de på betydligt närmare håll. Flera svenska städer har kommit ett gott stycke på väg för att skapa ett hållbart samhälle. Det experimenteras med gas och avfallshantering. Linköping är ett exempel som nämns med respekt ute i landet. Och andra kommuner är på god väg. Förklaringen till dessa insatser är väldigt sällan något toppmöte. Istället handlar det om politisk vilja. Vi medborgare bör därför bli talangscouter och försöka hitta dessa rara blommor. Jag tror, uppriktigt sagt, inte att det bästa sättet då blir att studera partibeteckningarna. Så låt oss hålla tummarna för Köpenhamn. Men se till att vi främst agerar på hemmaplan där vi själva kan se resultatet. Och vara medaktörer. Stig-Björn Ljunggren

Information till våra läsare

Ledare: Tredje sortens ledare skräms inte av regn

Jag får inte åka till Köpenhamn. Förra gången jag besökte ett internationellt stormöte blev det kravaller. Därför håller jag mig hemma den här gången.