En dramatisk socialdemokratisk vecka kan läggas till handlingarna. För att få lite perspektiv på nutiden sätter jag mig i lugn och ro och bläddrar i några av alla de utomordentliga biografier och memoarer som ingår i socialdemokratins klassiska bibliotek. Anders Isakssons mäktiga fyrbandsbiografi om Per-Albin Hansson ger unik överblick. Sten Anderssons, Anna-Greta Leijons, Ingvar Carlssons, Göran Perssons och Kjell-Olof Feldts memoarer och Tage Erlanders dagböcker ger unika inblickar. Mona Sahlins "Mina egna ord" är unikt aktuell för att vara skriven för tretton år sedan.
Ledare
Socialdemokraterna är ett gammalt och erfaret parti. Under decenniernas gång har de "som har haft hand om det" i partiet utsatts för de flesta påfrestningar och prövningar som man kan tänka sig i vår fredliga del av jorden. Partisplittring, mord, krig inpå stugknuten, vänstervågor, högervågor, gröna vågor, finanskriser, rekordår, direktörsuppror, storstrejker och ett otal interna tuffa motsättningar och konflikter har hanterats, värkt ut och glömts bort.
n n Jag kan ha fel. Jag kan ha missat något. Men mitt intryck är att Socialdemokraternas situation just nu är mycket speciell; även om den betraktas i ett utdraget historiskt perspektiv.
Politiken först. Sedan ledarskapet.
Aldrig förr har socialdemokratin haft att hantera ett läge där väljarna långsiktigt och steg för steg sakta tycks vända partiet ryggen. Hur ska den kommande partiledningen förhålla sig till ett trettio procents valresultat? Glädjas över en väljarandel som skulle få vilket annat parti som helst att beställa in champagne och helrör? Oroas över risken att trettio procent i dag kan vara tjugofem procent i morgon? Betrakta alla kommande valresultat under fyrtio procent som ett misslyckande och som ett svek från väljarna? Försöka behålla de trettio procent man har och inrikta sig på att regeringsmakten framöver endast kan nås genom koalitioner med andra partier? Eller stolt sätta segel för att återvinna och erövra nya väljare?
n n Frågorna är nya. Den nya partiledningens uppgift är att lansera svaren.
Socialdemokratin befinner sig i ett ledarlöst läge. Mona Sahlin är förvisso partiledare fram till dess att en ny ledare väljs i mars. I praktiken är hon dock ute ur leken sedan hon annonserade sin avgång. S har hanterat liknande situationer några gånger förut. Men endast en gång tidigare i opposition. Vid Brantings död, Per-Albins död, mordet på Palme och Ingvar Carlssons avgångsbesked var partiet i regeringsställning. Regeringsinnehav innebär en stabilare struktur än oppositionstillvaron. Partiets ansvar för Sveriges bästa fungerar som spärr mot utdragna personstrider.
Nu är läget annorlunda. Självklart känner de allra flesta av dagens aktiva och ledande Socialdemokrater ett stort och genuint ansvar för partiets väl och ve. Varje organisation behöver emellertid ett nav, ett centrum (en bunker om man så vill) som står för det gemensamma uppdraget. Det behövs någon som talar för partiet med auktoritet.
Kongressen då en ny ledning ska väljas är planerad till mars månad nästa år. Under tiden mellan nu och mars behöver S skaffa sig en respektingivande central person som håller ordning på de olika kandidaternas kampanjer och piruetter. Inom kort ska en ordförande för valberedningen utses. Denna ordförande - givet att det är rätt person - kommer att få axla ansvaret som ett slags tillförordnad partiledare under fyra mycket viktiga månader. Lena Hjelm-Wallén borde få frågan om att leda ännu en valberedning. Hon kan partiet, är klok som en pudel och är allmänt respekterad. EU-parlamentarikern Göran Färm är en annan god kandidat. Färm rör sig obehindrat i hela partiet, har inga egna positionsambitioner och har auktoritet. I väntan på ett nytt centrum och på nya svar behöver partiet ett t f centrum som kan skapa trygghet här och nu.