Om knappt två veckor kommer Karl-Petter Thorwaldsson att väljas till ny ordförande för LO. Han har stora förväntningar riktade mot sin person. Ordföranden för LO har i decennier varit en central person i det svenska samhället. Vilket inte är märkligt alls. Den fackliga centralorganisationen har spelat en avgörande roll för den svenska samhällsmodellens utformning och framväxt. Genom socialdemokraternas långa maktinnehav har LO - som av två starka grenar på arbetarrörelseträdet - kunnat påverka och styra regeringspolitiken på en rad områden. Med undantag för 1970-talets veto mot arbetskraftsinvandring och löntagarfondsspektakel har LO i huvudsak använt sin politiska makt med förnuft och balans.
Under senare år har LO emellertid förlorat sin givna plats på samhällsscenens politiska arena. Nedgången har inte enbart med att göra med att Sverige sedan snart sex år styrs av en moderatledd regering. Viktigare är nog att motparten i det gamla SAF har organiserat om sig till föreningen Svenskt Näringsliv. LO har inte längre någon motpart att sluta centrala löneavtal med. Enskilda fackförbund och arbetsgivarorganisationer har hand om avtalsrörelserna numera. LO har fortfarande internationellt sett väldigt många medlemmar. Förändringar på arbetsmarknaden har dock inneburit att tjänstemannafacken nu är större medlemsmässigt än LO. Spänningar mellan LO: s medlemsförbund har alltid funnits. Mycket tyder på att läget har blivit mer spänt än vanligt mellan framförallt industrins och den offentliga sektorns förbund. Till allt detta ska läggas ett sjunkande medlemsstöd för LO: s partipolitiska aktiviteter.
Thorwaldsson lär få göra skäl för arvodet om LO ska bli en central samhällsspelare igen. Det viktigaste han kan göra är att blicka framåt med öppet sinne. De dagar som har vart, har vart.