Det skiljer allt mindre mellan blocken i politiken. Det är den allmänna slutsatsen i all media efter Ekoredaktionens redovisning i går av det sammanvägda opinionsläget. Problemet är bara att det inte finns två block. Det finns ett regeringsblock med fyra partier. Så finns det fyra oppositionspartier i riksdagen. Tre av partierna samarbetade i en koalition inför förra valet. Det gick inget vidare. Faktum är att det gick så illa att såväl S, V som MP var snabba med att dödförklara det rödgöna blocket redan under hösten 2010. Självklart; i politik är allt möjligt. Det som var dött 2010 kan väckas till liv igen efter valet 2014.För stunden talar dock väldigt lite för att det rödgröna trepartisamarbetet ska vakna upp ur sin Törnrosasömn.
Det faktiska läget i svensk politik är att Moderaterna och Socialdemokraterna fortfarande - som alltid - är grundstommen i var sitt regeringsalternativ. Sedan finns det fyra mindre partier som i vissa lägen skulle kunna hamna lite var som helst. Utöver dessa sex partier huserar även Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna på Helgeandsholmen. Dessa två partier ska inte jämställas i övrigt. När det gäller trolig regeringsmedverkan efter 2014 befinner de sig emellertid ljusår från all sådan trolighet. Sverigedemokraterna ligger självfallet betydligt fler ljusår bort än vad Vänsterpartiet gör. När det gäller regerandets fundamenta - främst den ekonomiska politiken och internationella relationer - har Vänstern sedan länge parkerat på en annan vintergata än de andra partierna. Här är det inte fråga om nyansskillnader som relativt lätt kan hanteras i förhandlingar mellan partierna.
Enligt Ekots opinionsundersökning har S hämtat in fyra procent sedan Stefan Löfven tillträdde. (Eller sedan Håkan Juholt avgick; experterna tvistar om vad som egentligen är den främsta orsaken bakom S uppryckning.)
Sannolikt är det en kombination av Juholt- och Löfveneffekter som vi ser. Hädanefter ligger dock hela ansvaret på Löfven och den nya partiledning som han har mönstrat.
Vad som rör sig inne i Stefans Löfvens huvud har jag ingen aning om. Men jag känner mig hyfsat säker på att han inte ligger sömnlös och ältar blocktankar om nätterna. Han och hans team är av allt att döma helt inriktade på att göra det egna partiet starkt och slagkraftigt igen. De inre stridigheter som blottlades inför öppen ridå inför och under Juholts korta epok kan ställa till problem igen om inte Löfven tar ett redigt tag i tömmarna. Vilket jag tror att han har kapacitet att göra. Politiskt har socialdemokratin ett bra slagläge. Statsminister Fredrik Reinfeldt har förvisso drivit sitt parti och sin regeringsallians rejält in mot den mittenterräng där S tidigare var ohotade stigfinnare. Men Reinfeldt har missat två viktiga delar av den socialdemokrati som han så gärna vill efterlikna. Socialdemokrater är upprörda över arbetslösheten och socialdemokrater tror på näringspolitiskt samarbete med företag och företagare. På båda dessa områden visar Reinfeldt och alliansen ett högst förstrött intresse. Vilket Löfven har noterat. Striden inför nästa val kommer sannolikt att handla om arbete och företagande. Blockbildningen är en öppen fråga.
Widar Andersson