En man. En kvinna. En Labour. En kristdemokrat. En premiÀrminister. En kommissionÀr. Ett grundarland. Ett bÄngstyrigt undantagsland.
Statsminister Fredrik Reinfeldt lyckades snabbt ena de övriga EU-ledarna om att i gÄr kvÀll vÀlja den belgiske premiÀrministern Herman Van Rompuy till ordförande/president och Storbritanniens handelskommissionÀr Catherine Ashton till "utrikesminister" för den europeiska unionen.
Ett "historiskt beslut", sa Fredrik Reinfeldt pÄ den minst sagt vÀlbevakade presskonferensen i Bryssel. Och visst Àr det historiskt i sÄ motto att det Àr första gÄngen EU vÀljer ordförande och utrikesminister. Jag vill inte mÄla fan pÄ vÀggen. BÄde Van Rompuy och Ashton Àr relativt obekanta storheter för mig. De kan visa sig vara lysande utnÀmningar. Men mitt första intryck Àr att EU: s nya ledarskap snarare förstÀrker Àn stjÀlper bilden av Unionen som en grÄ och anonym maktapparat. Lek med tanken att EU i stÀllet valt Tony Blair och Carl Bildt. DÄ hade det svÀngt och stormat om EU. Nu tycks i stÀllet Reinfeldt ha fÄtt lÀgga ett pussel dÀr alla parters uppfattningar skulle tillfredsstÀllas. Och dÀr inga presidenters eller premiÀrministrars egon skulle hotas.