Den sociala oron växer på nytt i det krisdrabbade Sydeuropa. Länder som Grekland, Spanien, Portugal och Italien kämpar med sparbeting som motverkar sitt eget syfte och är omöjliga att klara inom de snäva tidsramar som dikterats av mestadels konservativa regeringar i norra Europa, med Angela Merkel i spetsen. Merkel liksom regeringarna i till exempel Finland och Nederländerna faller i sin tur undan för EU-kritiska partier i sina länder.
Världen enligt Torsten
De EU-kritiska partierna finns både till vänster och höger. Men medan de förra förfasar sig över att EU är odemokratiskt och alltför marknadsanpassat, har partierna till höger ofta en nationalistisk och främlingsfientlig agenda. Det gäller till exempel Geert Wilders högerpopulistiska Frihetsparti (PVV) i Nederländerna, som inte bara hatar muslimer utan också vill utträda ur både eurosamarbetet och hela EU.
PVV har trots detta fått stort genom slag för sina åsikter, och under de senaste två åren accepterats som stödparti åt en borgerlig minoritetsregering under högerliberalen Mark Ruttes ledning. Det har satt tydliga spår i Nederländernas tidigare så liberala invandringspolitik, men också förändrat landets traditionellt EU-vänliga politik.
Ruttes VVD gick framåt, men tvingas nu samregera med Socialdemokraterna (PvdA), som gjorde en mycket stark slutspurt. Partiets nye ledare Diederik Samsom utmanade det EU-kritiska Socialistpartiet (SP) genom att anslå försonliga tongångar mot krisländerna i Sydeuropa, och bland annat kräva att Grekland får mer tid på sig att ordna upp sina affärer. SP:s väntade framgång uteblev, medan Wilders parti backade kraftigt.
Den påtänkta "purpurkoalitionen" mellan högerliberalerna och socialdemokraterna får börja med att reda ut Nederländernas egen ekonomi. Eurokrisen har slagit hårt mot landet som befinner sig i recession, med stigande arbetslöshet och budgetunderskott. VVD vill skära i välfärden. PvdA avvisar social nedrustning och vill ha en konjunkturöverbryggande politik med balans 2017. Lyckas man sy ihop en koalition, betyder det sannolikt också en omläggning av Nederländernas Europapolitik i mer solidarisk riktning.
Vad kan vi svenskar lära av Nederländerna? Den borgerliga regeringen i Sverige inser förhoppningsvis att om Nederländerna är beroende av Europa så gäller det i minst lika hög grad Sverige, och att det kan vara dags att lägga av den arroganta och överlägsna tonen mot Europa. Socialdemokraterna som numera inte vågar ta ordet Europa i munnen och talar om "affärsplaner" i stället för politik, kan av de nederländska partivännerna lära sig att det går att vinna val på att tala vänligt om Europa och kräva att det egna landet blir mer socialt.