Tack, men nej tack!
Foto: Ingvar Karmhed / SvD / SCANPIX
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag bor i Stockholm sedan några år tillbaka och är här aktiv i socialdemokratin, bland annat som ordförande i Broderskapsdistriktet. Det är härligt att tillsammans med våra medlemmar få skapa vår verksamhet. Chansen att hamna på valbar plats är självklart liten när man är ny i en stad som jag är. Men främsta skälet till att jag tackade nej är att man bör vara beredd att åta sig det uppdrag man kandiderar till. Det är inte jag. På sätt och vis känner jag som tjuren Ferdinand. Det han varje år ger uttryck för på julafton: Jag trivs bättre här... Där jag är nu. För mig är det inte ständigt sittandes under ett träd bland blommor. Men det är inte heller sittandes i det sammanhang som dagens riksdag framstår som. Jag brinner för demokratin och varje människas rätt att påverka sitt liv. Och jag tycker att parlamentarism - organiserad med hjälp av partier som folk röstar på - är ett bra sätt att ordna det på. Men det förutsätter välfungerande partier. De är ett villkor för två av den representativa demokratins grundfundament: Dels att de valda representanterna företräder folket, dels att representanterna kan göra det folket vill att de gör. I takt med att partierna har blivit svagare har deras representanter svagare förankring bland medborgarna. Valsedlarnas utseende är resultat av beslut som relativt få människor har inflytande över. Om en väljare inte är partimedlem - vilket de flesta inte är - har han eller hon liten möjlighet att påverka vem det går att rösta på. Och även om en väljare lyckas få sin favorit vald, begränsas den valde sedan av hyfsat rigida partistrukturer - formella och informella - om vilka frågor som får drivas, av vem och på vilket sätt. Givet detta, finns det för tillfället kanske minst lika goda chanser att påverka samhället på andra sätt: I sin yrkesroll, i sin familj, som konsument, läsare eller vän. Eller som partiaktiv på medlemsnivå. Även om riksdagen är mycket viktig framstår den idag inte som det mest effektiva instrumentet för förändring. Kanske kommer det att förändras. Men om parlamentet åter ska få en stark roll måste dagens partier ge den det. Det handlar bland annat om att ta hänsyn till globaliseringen och den snabba informationsteknologiska utvecklingen. Jag tror att partierna kan klara det. De har en nyckelroll i vår demokrati. Men inte vilka partier som helst. De måste vilja och våga företräda människor. Det kräver en del förändringar. Annars finns både människor, partier och demokratin bland förlorarna.