Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Ledare: Suddig gråskala i politiken

Norrköping2008-11-27 03:00
Ove Klinthäll
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Den politiska kulturen inom socialdemokratin har förändrats avsevärt på, säj, de senaste tretti åren. Så sent som på 70-talet var man lojal mot partiets utspel, man såg det som den enda möjliga framgångsvägen. Nu ifrågasätts det mesta. Ledarskribenterna var partiets närmast obrottsliga vapendragare, det var självklart och riktigt, sammalunda nos borgartidningarna. Därför upplevdes det som otillfredsställande att så många regioner i landet saknade socialdemokratiska tidningar och därmed utsattes för enbart borgerliga värderingar. Debatt
Nu kallas tidningarna ofta oberoende socialdemokratiska, ledarskribenterna är inte sällan kritiska. Partiets företrädare utsätts för angrepp, vilket knappast förekom före Ingvar Carlssons tid, under Göran Persson var det vanligt och nu är ifrågasättande nästan en dygd. Väljarna är otrogna, det finns inte längre någon pålitlig politisk vänsterbas. Medlemmarna var trogna partiet, kunde ta hårda duster inom organisationen men höll stenhårt ihop utåt. Den som inte var lojal i de flesta väder hade svårt att nå politisk framgång. Partiet hade många medlemmar, det har avtagit katastrofalt. Fortsätter det som nu finns det knappt inga organiserade socialdemokrater (eller centerpartister, sägs det) om tio år eller så. Nu, det har vi nyligen sett, söker partiet på riksplanet samarbete med forna antagonister, och regionalt kan vi se hur ett par framstående företrädare för två partier skriver gemensamma meningsyttringar utan att partierna är inblandade, något tidigare otänkbart. Och, som vi sett, det frambringar också vredgade utbrott från närstående. Är den här utvecklingen av godo? En del menar, att det politiska ansvaret blir otydligt, av tidigare tydligt rött och blått blir det en suddig gråskala, det finns inga klara alternativ. Kanske går det mot ett tvåpartisystem, eftersom alliansen tycks hålla ihop och övriga partier i alla fall har känselspröten riktade mot varandra. I ett komplicerat samhällsklimat, är det det bästa alternativet att söka samarbete lite varstans, även över blockgränserna? Socialdemokratin har ändå kommit så långt att de flesta medborgare och partier i landet tycks vara socialdemokratiserade. Vi har ju t o m ett nytt ´arbetarparti´, även om det i sin praktiska politik just inte prioriterar dom som är i störst behov av hjälp. Men si, banker börjar äntligen (?) socialiseras! Och nog kan även s-etablissemangets agerande ifrågasättas. Var rockaden Nuder/Östros klok? Vad har Ulvskog för speciella meriter som berättigar henne till första platsen på EU-listan? Borde inte v kunnat övertalas om ekonomiskt ansvarstagande och inbjudas i samarbetet? (Men - kommunister i en regering?) Är oppositionen alltid trovärdig, räcker pengarna till alla förslag? (Borgs hantering av finanserna verkar fingerfärdig.) Är fackets position i partiet rimlig? Och hur förtroendegivande är en del partiföreträdares elakartade tal och skrifter om partikamraters personligheter och ageranden? Samhällsklimatet förändras, inte lite heller. Men leder det självklart till att samförstånd är bättre än konfrontation?