Det är svårt att vara optimistisk när det gäller israelisk politik. Israelerna verkar helt enkelt inte kapabla att lösa sina egna problem. Politiska partier poppar upp och försvinner lika fort. Särskilt väljarna till vänster har saknat ett trovärdigt alternativ, sedan Arbetarpartiet kollapsade i början av 2000-talet. Någon ledare av format har vänstern i Israel inte haft sedan Arbetarpartiets ledare Yitzhak Rabin mördades av en religiös-nationalistisk fanatiker 1995.
Världen enligt Torsten
Förväntningarna inför valet den 22 januari var snarast att högerblocket skulle stärkas, men så gick det inte. Partierna i mitten och till vänster ökade, medan valalliansen mellan Likud och det ultranationella ryska invandrarpartiet Yisrael Beiteinu (under ledning av den bedrägeriåtalade Avigdor Lieberman) gick kraftigt tillbaka. Den sittande premiärministern Benjamin Netanyahu får bara ett 20-tal egna platser i Knesset (av 120). Högersidan kan visserligen fortfarande mobilisera hälften av rösterna i parlamentet, men i ett land där politikerna byter parti lika ofta som skjorta räcker det inte för att bilda regering.
Vill Netanyahu regera vidare måste han söka stöd från vänstersidan. Han har redan sträckt ut handen till valets stora vinnare, det nybildade Yesh Atid (?Det finns en framtid?). Partiets ledare, Yair Lapid, är en känd TV-journalist som under valkampanjen drivit inrikespolitiska frågor. Han har också attackerat de religiösas privilegier. De ultraortodoxa judarna ägnar sig åt att på statens bekostnad studera gamla skrifter, föda barn och trakassera sekulära kvinnor och araber. Trots att de i hög grad bidrar till Israels säkerhetsproblem, slipper de göra värnplikt.
Netanyahu måste göra sig oberoende av de religiösa partiernas stöd för att kunna göra något åt den frågan, vilket kräver en än bredare koalition. Ju längre Netanyahu går åt vänster, desto svagare blir hans egen ställning. Likud kryllar av religiösa aktivister och Beiteinu av nationella fanatiker. Och det nybildade högernationella partiet, Jewish Home, som vill annektera hela Västbanken, kommer att tillsammans med de religiösa partierna göra allt för att stoppa honom om de ställs åt sidan.
Valet har fört in ny dynamik i israelisk politik, men frågan är om det löst några problem. Det är bra att Israel tar itu med sina inrikespolitiska problem - ekonomiska klyftor, sociala orättvisor, dyra bostäder, budgetunderskott, religiösa spänningar, klyftan mellan judar och israeliska araber osv - innan landet faller sönder. Kanske leder det till att israelerna också börjar räkna på kostnaderna för de illegala bosättningarna och ockupationspolitiken.
Partierna till vänster är i allmänhet för fredsförhandlingar, men de politiska låsningarna för stora för att Israel på egen hand ska ta sig ur det självförvållade belägringstillståndet. För detta krävs geopolitiska förändringar, som också är på gång. Den arabiska våren har i grunden förändrat förutsättningarna för Israels säkerhet. Ett akut problem är vad som ska hända med palestinierna i Syrien (en halv miljon) när Assad faller. Jordanien, som har egna politiska problem, vill inte låta dem spä på sin redan stora palestinska befolkning.
Ska det bli något av den tvåstatslösning som det internationella samfundet kräver, måste den omvalde amerikanske presidenten och hans nya stab dra undan det diplomatiska stödet för Israel och låta FN ingripa med sanktioner och andra maktmedel. Det skulle bana vägen för de israeliska eftergifter som är ofrånkomliga för att palestinierna ska få en egen stat.