”Kommunsammanläggningar är i hög grad en identitetsfråga, särskilt i de politiska strukturerna. Medborgarna är säkert inte lika kallsinniga, de vill i första hand att välfärdsservicen fungerar.” Orden är Göran Perssons i senaste numret av tidningen Akademikern. Att driva igenom en kommunreform hade därför, enligt intervjun, varit ett prioriterat mål om valet 2006 slutat annorlunda. Sveriges 290 kommuner kunde med fördel reduceras till ett hundratal resonerar den förre statsministern.
Göran Persson har rätt - argumenten för färre och större kommuner är starka och växande. Viktigast är ekonomisk realia. Med ett sviktande skatteunderlag ska allt fler äldre få tillgång till god vård och omsorg. Skolorna ska hålla hög kvalitet och förskolan utvecklas. Ska kommunerna lyckas leverera den välfärd och service som med rätta efterfrågas krävs en rationell användning av gemensamma skattemedel. En kommunreform ger stordriftsfördelar och kan öka effektiviteten. Resurser frigörs som kan användas till förbättrad kvalitet. Problemet är att insikten - som i fallet ovan - främst drabbar avsuttna politiker.
En aspekt som alltför sällan uppmärksammas i diskussionen om kommunernas framtid är det man brukar kalla kompetensförsörjningen. Men tjänstemännen som verkar i kommunerna spelar en nyckelroll för en väl fungerande samhällsservice.
De tar fram underlag och verkställer politiska beslut, ser till att den nationella lagstiftningen följs och sköter upphandling och utvärdering av den kommunala servicen. Med rätt person på rätt plats inom den kommunala förvaltningen ökar förutsättningarna för att skattepengarna används på bästa sätt.
Dessvärre är lönen en faktor som talar emot kommunal anställning. Juseks lönestatistisk visar svart på vitt att högre kommunala chefer har 72 procent av lönen jämfört med kollegorna i privat sektor. Och konkurrensen om kvalificerad arbetskraft är tuff. 25 procent av befolkningen mellan 25-64 år har minst tre års eftergymnasial utbildning. Flera glesbygdskommuner når knappt upp till 10 procent.
Många av dessa kan få problem med att rekrytera tjänstemän för styrning och ledning. En kommunsammanslagning breddar befolkningsunderlaget och förbättrar möjligheten till kompetensförsörjning i kommunerna.
Trycket att slå ihop kommuner har ökat på senare år. Utvecklingen lär snabbas på i takt med att många redan små kommuner krymper befolkningsmässigt. Nuvarande regering önskar färre kommuner men förlitar sig på att de frivilligt ska gå samman för att bli större och starkare. Samma hållning har präglat tidigare regeringar – även Göran Perssons. Det är hög tid att ändra denna passiva och åskådande hållning.
Kommunerna kan inte själva lägga det stora pusslet. Regeringen måste leda utvecklingen.
Behovet av färre och större kommuner har utretts men dessvärre tycks det ogörligt att komma till skott. Kommunala särintressen har tillåtits gå före politisk rationalitet.
Senast var det Ansvarskommittén som trots mandat och förväntningar valde att avstå från att föreslå en kommunreform. Men verkligheten fortsätter att tränga sig på.
För att klara framtida utmaningar krävs större och färre kommuner. Då kan rätt kompetens upprätthållas, rättsäkerheten säkerställas och förutsättningar för effektivare organisationer skapas. Vi är många som väntar på att regeringen tar initiativ till en genomgripande kommunreform.