Den som kan sin Tolkien och Sagan om ringen brukar vid blotta åsynen av en guldring, vilken som helst, börja mumla sitt:
"En ring att tämja dem
En ring att sämja dem
En ring att i mörkrets vida riken tämja dem".
Saurons ring, den mäktigaste av alla, ger inte bara den som bär den osynlighet och makt över andra - den förgör långsamt sin bärare som, om hen inte förmår stå emot mörkrets locktoner och avlägsna ringen i tid, till slut förvandlas till en vålnad, dömd att i evig plåga vandra i skuggriket.
Måhända är det att ta i att likna OS vid den onde Saurons helvetessmycke, men liknelsen är inte så långsökt som vid första anblicken. Inte bara för att ösregnet (vad annars) förvandlar den hisnande utsikten bakom SVT:s OS-studio till en version futuristisk version av Mordor där bergspassen bytts mot svindyr skrytarkitektur, eller för att tusentals militärer klättrar runt på hustaken med skarpladdade vapen för att avskräcka eventuella terrorplaner mot spelen.
När London besegrade Paris i kampen om OS lovade labourregimen med Tony Blair i spetsen att spelens kostnader skulle bära sig själva. Samtidigt skulle nya arenor och OS-byn i östra London medföra att staden, likt Barcelona 1992, skulle rustas upp och blomstra även i tidigare eftersatta områden.
Verkligheten blev en annan. I recessionens Storbritannien kommer OS att kosta skattebetalarna hisnande nio miljarder pund. Det i ett land där David Camerons konservativa regering har strypt ersättningarna till de allra fattigaste, chockhöjt universitetsavgifterna och där det i skrivande stund sker en 30-procentig nedskärning av den offentliga sektorn. I de områden i östra London där merparten av spelen äger rum tvingas de låginkomsttagare och arbetslösa invånare som bott där i generationer bort av rusande hyror som följer i OS-spåren.
Över alltsammans svävar Internationella olympiska kommittén, detta pengaslukande vidunder av (främst) herrar som i sin iver att samla så många slantar som möjligt förbjuder all användning av OS-ringarna om avsändaren inte heter Coca-Cola eller McDonalds. Småföretagare kan bötfällas om de använder orden "games" eller "2012" i sin marknadsföring. Ingen annan än tidigare nämnda snabbmatsjätte får servera pommes frites inom stadens OS-zon.
Händelserna i London är nu inte något nytt. OS har alltid varit ett arrangemang för elitens politiska och ekonomiska projekt. De ädla amatörregler, till exempel, som präglade spelen ända till 1980-talet skapades av spelens grundare för att hålla ute under- och arbetarklassen från de fina tävlingarna. På 1800-talet var det bara adeln som hade råd att ägna sig åt idrott utan ekonomisk ersättning, resten av befolkningen var strängt upptagna med att slita samman brödfödan.
Inför OS i Seoul 1984 skedde den, hittills, största tvångsfördrivningen i fredstid när 700 000 människor tvingades bort från sina hem. Just nu skövlar Vladimir Putins grävskopor generationsgammal bebyggelse i den subtropiska badorten Sotji, passande nog ett stenkast från fienden Georgien, inför vinter-OS 2014. I Rio de Janeiro "städas" favelor och mindre rika områden för att ta emot världen och storpamparna nästa sommar-OS.
Ringbärarna drar vidare mot nya mål, i skuggvärlden gapar arenor och stadsbudgetar tomma. Kvar lämnas ännu en lekplats för de med feta plånböcker att ta över.
