Stjernkvist har en räv bakom örat
Foto: SOFIE WIKLUND
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Alliansen har många för- och nackdelar som jag inte skall orda om nu. Bland allt annat har alliansen förstärkt blockpolitiken. De fyra borgerliga partierna har bildat ett gemensamt lag. Inget av alliansens partier kan göra separata uppgörelser med s. Socialdemokraterna befinner sig därmed i den mycket ovana situationen att de själva - på allvar - måste överväga en koalition med något annat oppositionsparti. I går föreslog de båda kompisarna och partisekreterarföredettingarna Lasse Stjernkvist (s) och Håkan Wåhlstedt (mp) att deras båda partier borde bilda ett gemensamt regeringsalternativ inför nästa val. Stjernkvist/Wåhlstedt vill dock inte att en sådan koalition ska vara stängd för eventuella samarbeten med partier på andra sidan blockgränsen. Bloggaren och förre (?) centerpartisten Dick Erixon uppfattar DN-artikeln som gammal s-taktik i ny förpackning: "Genom att söndra de borgerliga, kan socialdemokratin hålla i nationens taktpinne, även om deras väljarstöd begränsar sig till 30-40 procent." (erixon.com 10/9) n n Erixons analys ska inte helt förkastas. Jag håller inte för otroligt att en eller annan tanke av det slag som Dick Erixon antyder kan ha farit genom den politiske räven Stjernkvists huvud under artikelförfattandet. Men det vore synd att förminska debatten till enbart en diskussion om maktspelsteorier. Hårt fastlåsta block är inte befrämjande för utvecklandet av sund och rationell politik. En allians/koalitions smärtgräns sätts inte vid Sveriges bästa utan vid vad det minst stryktåliga allianspartiet står ut med. Blockpolitiskt regerande har sitt pris i form av märkliga bidrag, konstiga järnvägsbyggen, svårförklarade skatter och utdragna långbänkar. Att Wåhlstedt/Stjernkvist inte räknar in vänsterpartiet i sin "öppna" koalition är inte så konstigt. Vänsterpartiet är för dagen minst sagt ointresserat av samarbeten i allmänhet och av öppna pragmatiska samarbeten i synnerhet.