Deras appell för ökad social rörlighet i samhället är i och för sig ett klassiskt Socialdemokratiskt tema. Industrisamhällets framgångsrika omvandling under efterkrigstidens rekordår skapade förändringsvilja och social rörlighet som flera senare generationer har levt gott på. Samtidigt är en politik för ökad social rörlighet mer modernt än på mycket länge. Sverige är ett invandringsland. Men vi har inte förmått att dra full nytta av invandringens fördelar.
Hulthén och Jämtin pekar ut det ensidiga intresset för integration som en viktig förklaring till misslyckandet. Integration leder tankarna till sådant som etnicitet, kultur och attityder. Vilket förstås är intressant i sig. Ett starkt fokus på individernas sociala rörlighet är dock betydligt mer dynamiskt: "Det handlar om möjligheterna att ta sig till en annan social position än föräldrarna, att inte vara fastlåst av ett socialt arv".
Göteborg och Stockholm är hårt segregerade städer. Tjugo minuters färd med spårvagn eller tunnelbana är resor mellan helt olika världar. I ena änden dåliga skolbetyg, fattigdom, socialbidrag och arbetslöshet. I den andra änden bra betyg, hyfsat med pengar, Rot- avdrag och långa arbetsdagar.
Integration är ett i huvudsak verkningslöst redskap mot segregation av detta slaget. Integration kan rentav förvärra problemen. För dem på städernas skuggsidor innebär den integration som bjuds ofta bara chansen att integeras med ett stillastående utanförskap.
Social rörlighet innebär något helt annat. Individerna ska känna trycket och möjligheterna att ta kliv bort från det som krymper livschanserna.
Skolan är central i sammanhanget. Hulthén och Jämtin skriver att "de anslag som i dag ges till skolor med stor andel elever i behov av extra stöd är uppenbarligen inte tillräckliga". Så kan det säkert vara i något enskilt fall. Generellt sett är emellertid fördelningspolitiken tämligen väl utvecklad på detta område. Elever i och från socialt utsatta stadsdelar har i regel en betydligt större skolpeng än elever i andra områden. Tätheten på lärare och resurspersoner av olika slag är stor på skolor med tuffa uppdrag. Så ska det också vara.
Frågan är om det räcker? Det finns många exempel på förortsskolor i besvärliga områden där lärare och skolchefer gjort ett formidabelt hästjobb för att lyfta några årskullars kunskaper och betyg. Framstegen tycks dock sällan bli permanenta. En viktig orsak till bakslagen är att dessa skolor ständigt fylls på med nyankommande elever som bär med sig sociala stigman in i skolan.
Kanske skulle vi våga prova den djärva idéen att inte ha särskilt många skolor i de tyngsts stadsdelarna? Efter intensiv inskolning i språk och studiemetodik skulle eleverna för den fortsatta skolgången vara hänvisade att söka sig till andra skolor utanför den egna stadsdelen. Det skulle ge en rejäl push åt den sociala rörligheten. Budskapet "här ska du inte stanna" skulle bli tydligt.
Tufft. Visst är det tufft. Social rörlighet är tufft.
Alternativet är inte snällare.