Ett drygt år har gått sedan den arabiska våren startade. Tre av världens mest hårdföra diktatorer har fallit: Khadaffi, Ben Ali och Mubarak. I Syrien pågår ännu folkets kamp mot al-Assad-regimen.
Från EU har utvecklingen i regionen varit ivrigt påhejad. Åtminstone efter den första tidens osäkerhet. Europeiska politiker har ställt sig på folkets sida och stött kraven på demokrati. Konstigt vore väl annars. Men det hade varit på sin plats att EU:s politiska etablissemang långt tidigare höjt sina röster mot diktaturerna i sitt grannskap.
Det var knappast en nyhet att Khadaffi torterade sina motståndare. Att Ben Ali badade i guld medan folket svalt. Och att egyptisk media var skarpt kringskuren och kontrollerad.
Ändå var det länge tyst från Europas sida. Trots att det fanns goda chanser att agera för förändring. Till exempel genom EU:s associeringsavtal med flera av länderna i regionen, bland andra Tunisien och Egypten.
Avtalen handlar bland annat om dialog om politik och säkerhet, och om ekonomiskt och finansiellt samarbete, inklusive handel. Respekten för demokratiska principer och de mänskliga rättigheterna är en grundsats i avtalen.
Trots att avtalen löpt i flera år är detta inte något EU följt upp. Istället har kortsiktiga ekonomiska intressen ofta styrt kontakterna.
EU måste bättre stå upp för sina ideal om demokrati och mänskliga rättigheter även utanför sina gränser. Till exempel genom att ställa krav på auktoritära regimer vid allehanda utbyten och genom att stödja demokratiaktivister: Inte bara europeisk inrikespolitik ska navigeras av demokrati och mänskliga rättigheter utan de ska även vara fundament för EU:s globala roll.
EU bör initiera noggranna granskningar av läget för de mänskliga rättigheterna i samtliga länder vi har associeringsavtal med. De måste sedan följas upp.
Alla demokratiska institutioner är beroende av ett engagemang från de som röstat fram dem. Även om det kan tyckas svårt att påverka Europas utrikes agerande, är det möjligt. Det visar Europaparlamentets nej till EU:s fiskeavtal med Marocko, ett avtal som bröt mot folkrätten. Sedan engagerade aktivister fick svenska s-regeringen att ensamma rösta nej till avtalet 2006 har arbetet för att stoppa det fortsatt. Efter drygt fem år nådde vi fram: Europaparlamentet har stoppat avtalet. Metodiskt måste vi nu ta oss an andra delar av EU:s utrikespolitik med målet att förändra.