Spontan matematik
Först går jag på utvecklingssamtal med min nioåring. Allt verkar funka bra för henne i skolan. Skönt. Men så måste jag bara fråga läraren om det där med matten. När jag skulle hjälpa henne med läxan sist hade jag svårt att få till det, hon ställer upp talen så konstigt. Och okej. Jag är inget mattesnille. Men treans nivå borde jag väl ändå kunna klara?
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
På utbildningsutskottets sammanträde kommer företrädare för Skolverket och forskare som medverkat i TIMSS och förklarar varför svenska elever tappar. De säger att det bland annat beror på att man sedan början av nittiotalet börjat med ett nytt sätt att räkna i skolorna. Med mellanled. Numera får upp till 30 % av eleverna 51 minus 49 till 18. Först räknar de 50 minus 40 och får det till 10. Sen ska de räkna 1 minus 9 men det går ju inte så då tänker de att det måste vara 9 minus1 som menas och det blir ju 8. Sen lägger de ihop 10 och 8 och får det till 18. Utan mängdlära i bakhuvudet reflekterar de inte heller över orimligheten i att det skulle skilja 18 mellan två tal som ligger så nära varandra. Företrädarna från Skolverket beklagar att det ser ut så här och talar om mattelärarnas svårigheter att lära ut just det är sättet att räkna.
Vi får veta att det inte är politiska beslut som ligger bakom det nya sättet att räkna. Inte heller har det utgått direktiv från Skolverket. Det är helt enkelt läroboksförfattarna som anammat det och hävdar att det bygger på barnets spontana tankesätt. Det är säkert sant och jag är den förste att bejaka elevers spontanitet, kreativitet, egna kunskapssökande och kritiska tänkande i skolan. I matematiken finns det dock faktiskt bara ett svar som är rätt. Om nya metoder, som bygger på barns spontana tankesätt, ska fungera måste väl föräldrar och lärare också invigas i det spontana tankesättet? Annars riskerar man tappa föräldrarna som läxhjälp redan i tredje klass. Jag menar, för oss är ju 51 minus 49 fortfarande 2.