Oppositionspartiernas budgetmotioner är nu lagda i riksdagen. De spretar åt lite olika håll som sig bör. Den starkast gemensamma nämnaren finns i uppträdandet och attityden hos S och MP. Viljan och ambitionen att regera och att ta samhällsekonomiskt ansvar skapar ett fundament för vad som eventuellt komma skall. Men räkna med att närmandet mellan partierna kommer att gå långsamt, vara informellt och först slå ut i blom efter en valnatt 2014 som gör det realistiskt att slå ihop sina påsar. Spåren från förr förskräcker nämligen.
För fyra år sedan kom en regeringsutmanande koalition ut på banan. Med buller och bång presenterade Socialdemokraterna och Miljöpartiet sina avsikter att tillsammans bilda stommen i nästa regering. Bulleribånget över att Vänsterpartiet inte var med i gänget gjorde SMP-koalitionen kortlivad. Efter några dagar var V en del av ett regeringsalternativ som skulle säljas in till väljarna. Det gick som det gick.
Den gången fungerade således de borgerliga allianstänkarnas strategi. Ett viktigt syfte med alliansen var och är just att försöka putta ut S i den med väljare glest befolkade öknen. Socialdemokraternas paradgren hade historiskt varit att i valrörelserna hålla regeringsfrågan retoriskt öppen: "Vi söker stöd för en S-regering och är beredda att samarbeta med alla partier utom Moderaterna." Så lät det i decennier. När alliansen bildades stängdes dessa möjligheter för Socialdemokraterna.
Dåvarande partiledaren Mona Sahlin försökte göra det bästa av situationen genom att knyta nära band med MP. Tillsammans utgjorde de båda partierna ett tillräckligt trovärdigt, spännande och stort regeringsalternativ för att kunna tas på allvar av väljarna. Sahlins ledarskap vacklade dock i det avgörande momentet. Som hon själv har konstaterat i flera intervjuer så har hon skäl att ångra att hon inte ställde hårt mot hårt när delar av partifolket krävde att Vänsterpartiet skulle med på vagnen tillsammans med MP.
Det är mot denna erfarenhetsfond som Stefan Löfven, Åsa Romson, Magdalena Andersson och Per Bolund nu agerar. De tänker inte gå i alliansens fälla en gång till.
Vänsterpartiet är som det är. Jag börjar tro att jag hade fel när jag satte rätt stora förhoppningar till att ledarduon Jonas Sjöstedt och Aron Etzler skulle lyckas åstadkomma en förändring av partiets snart hundraåriga förlorarinstinkter. Hittills har mina förhoppningar kommit på skam. Internt politiskt korrekta fraser står fortfarande betydligt högre i kurs än gedigna, genomtänkta och förankrade förslag. Vänsterns budgetmotion förstärker mitt intryck av ett parti som är nöjt med att skriva renläriga reservationer i riksdagens utskott.
Jag beklagar uppriktigt att det är på det här viset. Samhället blir fattigare utan en modern vänster med ett starkt rättvisepatos och som knyter an till liberala frihetstraditioner när det gäller människans rätt att vara som hen är.
Vänsterpartiets (brist på) utveckling är naturligtvis en av förklaringarna till att MP och S ligger lågt med planer på organiserat samarbete. Partierna vill inte för allt smör i Småland riskera sig att försätta sig i en liknande situation som 08/09.