Socialdemokraterna har för dagen ingen riktig stuns i sin berättelse.
Inte så konstigt. Det är lite grinigt och surt just nu. Två förlustval i rad. Partiledaren har avgått. Smutsiga S-strider pågår i Aftonbladet.
På DN Debatt i går skällde Lars Ohly (V) på sossarnas dåliga självförtroende. Söndagen bjöd dessutom på ännu en bottennotering i opinionsmätningssammanhang.
I radion i går blev skillnaderna mellan M och S övertydliga. I P4 myste finansminister Anders Borg hos Ulf Elfving. De talade om mat, familj och hästsvansar. I P1 medverkade socialdemokraten och statsvetaren Ulf Bjereld med sin analys av vad S ska göra för att kunna hindra väljarflykten.
"S måste bygga en solidarisk individualism som inbegriper både den traditionella arbetarklassen och de som inte vill definiera sig som arbetare", sa Bjereld.
Jag tror att jag förstår vad han menar. Det kan kanske ligga något i det han säger. Å andra sidan är Bjerelds försök till recept faktiskt en illustration av partiets problem. Harvandet med klasser och med folk "som inte vill definiera sig som arbetare" är sedan decennier tillbaka perifera och folkfrämmande sidointriger i den socialdemokratiska berättelsen om Sverige.
Om lite drygt tre månader håller S sin mellankongress. Då ska en ny partiledning väljas. Tre månader är ingen lång tid i politiken. I vart fall inte i normala fall. Det är femton gånger tre månader kvar till nästa val. Men jag erkänner att jag är lite orolig. Tre månader av ledarlöst bråk och sidointriger kan skapa stora problem inför framtiden.