Man kan lägga pannan i djupa veck och fundera över väljarströmmarna hit och dit. I senaste SIFO-mätningen vandrar ett antal väljare återigen mellan moderaterna och socialdemokraterna. Fyra procentenheter säger hej då till M och svarar S när SIFO:s medarbetare ringer och frågar vilket parti som är bäst just nu. Förklaringen är nog ganska enkel. Det finns fortfarande ett hyfsat stort antal människor som tycker att det här med socialdemokrati är en rätt så bra idé.
När socialdemokraterna under en period inte levde upp till väljarnas förväntningar så gick väljarna till moderaterna i stället. Med Stefan Löfven och Magdalena Andersson på plats så kommer många av dem tillbaka. Var väljarna är om ett halvår, ett år eller på valdagen 2014 avgörs av hur partierna sköter sig. Vilket är precis som det ska vara.
Att väljare rör sig mellan M och S är inte så konstigt. För dagen har de flesta övriga partier allt för höga trösklar och allt för många käpphästar för att dra till sig stabilitetssökande och förnuftsdrivna väljare. Moderater och Socialdemokrater har förvisso olikheter i attityd och politik. Men likheterna är större. De är stabila, ansvarsfulla och kompetenta. Inget av partierna umgås med planer på några omkastande förändringar av människors vardagsliv. Det stora antal väljare som uppskattar just sådana egenskaper i politiken gör därför rationella val när de rör sig mellan S och M. Under några år har emellertid miljöpartiet tjänstgjort som ett med M konkurrerande alternativ för missnöjda sossar i de folk- och väljartäta delarna av landet. För lättrörliga moderatväljare tycks det däremot inte finnas något tydligt alternativ inom den borgerliga alliansen. De går rakt till S.
I gårdagens SIFO är S och MP större än vad de borgerliga partierna är tillsammans. Här finns ett styrkebälte som möjligen kan exploateras på ett skickligare sätt 2014 än vad som var fallet 2010. Miljöpartiets främsta prioritering är att ta plats i nästa regering. De tuvhoppar därför försiktigt mellan noderna S och M. Lite uppgörelser här och där med regeringen. Lite uppgörelser här och där med oppositionen i riksdagens utskott. Med lite tur kan miljöpartiet vara nästa riksdags vågmästarparti och kungamakare. Vilket såväl Fredrik Reinfeldt som Stefan Löfven är ytterst medvetna om. Med tanke på väljarströmmarna mellan partierna förefaller Stefan Löfven för dagen ha det bästa utgångsläget för eventuella koalitionsförhandlingar vad det lider. Mycket vatten hinner förstås rinna under broarna innan det eventuellt blir aktuellt med sådana övningar.
Det gnys en del på S i de egna ledens kommenterande kadrar. En ny och till alliansen tydligt skiljande politik måste arbetas fram; sägs det. Det är feltänkt. Vilket gårdagens SIFO visar. Uppslutningen runt huvuddragen i svensk politik är påfallande stor. Trovärdig ekonomisk politik, god kvalitet i skola, vård och omsorg, en vettig arbetslinje, en sansad klimatpolitik, ledare som kan föra sig i den stora världen, en frihetlig och modern attityd till människors livsstilar och en fungerande rättsstat; det är i huvuddrag vad väljarna förväntar sig att politikerna ska ansvara för. Och det gäller oavsett vilka partier som bildar regering.