Broderskapsrörelsen är en förening för kristna Socialdemokrater. I Socialdemokratins tidigare generationer var det nog inte alltid så lätt att vara kristen. Tronen, Altaret och Svärdet var för den unga Socialdemokratin symboler för sådant som skulle störtas ner i gruset.
Ledare
Därför ansågs det vara behövligt med en särskild organisation för kristna sossar. Och på den vägen är det. Fast inte så länge till. Broderskaps ordförande Peter Weiderud vill att föreningen förändras till en klubb för "troende" Socialdemokrater. "Vårt folk är alla troende i Sverige. Det är katoliker, ortodoxer, muslimer, judar och en och annan asatroende", sa Peter Weiderud till Svenska Dagbladet i går.
Jag känner sympati för Weideruds vilja att förnya den del av S-rörelsen som han leder. Skiftet från kristen och till troende innebär dock inte bara en breddning av rekryteringsunderlaget. Att vara "troende" uppfattar jag som en skärpning och som betydligt mer förpliktigande än att vara "kristen". Jag är själv kristen i den meningen att jag genom barndop är medlem i Svenska kyrkan. Men "troende" skulle jag absolut inte vilja kalla mig. Kristenheten är en kulturell bekännelse snarare än en trosbekännelse. Detsamma torde gälla för de flesta av det trettiotal ledamöter i S-riksdagsgrupp som är medlemmar i Broderskap. Av dem jag känner bedömer jag att de flesta mycket väl kan vara kristna på ungefär det sätt som jag själv är kristen. Men troende? Nja...
Å andra sidan är det uppfriskande uppkäftigt av Weiderud att vilja skapa en förening för troende Socialdemokrater. Han nöjer sig inte med att leda en liten skara som mest består av passivt kristna personer i partiets marginaler. Han vill leda en partigrupp som tror på något och som vill åstadkomma något större än egen världslig karriär. Det är inte illa pinkat i dessa yttersta dagar.