I år går en stormakt med permanent plats i FN:s säkerhetsråd och kärnvapenarsenal till presidentval. Visst stämmer beskrivningen in på USA - men likväl på Frankrike. Det finns all anledning för oss svenskar att skänka en tanke åt denna valkamp. Vem som regerar från Elyséepalatset har sannolikt större betydelse i vår sameuropeiska vardag än vem som flyttar in i, eller ut från, Vita huset.
För ovanlighetens skull tycks oddsen gynna Socialistpartiets kandidat. Så benämns det parti som under sin - inte särskilt framgångsrika historia - medvetet undvikit epitetet socialdemokratiskt. Talande nog har man inte sällan fastnat i radikal och högstämd retorik som varken lockat väljare eller gått ihop med den politik man praktiserat när chansen att regera dykt upp. Under efterkrigstiden har blott en socialist nått fram till presidentposten, men Francois Mitterrand svarade å andra sidan för ett progressivt och framgångsrikt ledarskap och satt maximala fjorton år.
Därefter har det gått sämre. 2002 gick Lionel Jospin inte ens vidare till den andra valomgången utan brädades av den höggradigt främlingsfientlige Jean-Marie Le Pen. Orsaken till Socialistpartiets irrelevans i väljarkåren stavas i mångt och mycket de institutionaliserade fraktioner som så länge ägnat det mesta av sin tid och kraft åt att bekämpa varandra. Denna gång är dock hungern att vinna över högern betydande och manegen tycktes krattad för en av partiets verkliga tungviktare. Men för den framgångsrike förre finansministern Dominique Strauss-Kahn ändade historien i rum 2806 på ett av New Yorks bättre hotell.
Ur detta chocktillstånd utkristalliserade sig så småningom två huvudkandidater - Francois Hollande och Martine Aubry. Hollande är jovialisk tidigare partisekreterare och far till förre presidentkandidaten Ségolène Royals fyra barn. Aubry är dotter till EU-kommissionens legendariske ordförande Jaques Delors och som f d arbetsmarknadsminister upphovskvinna till den misslyckade 35-timmarsveckan på arbetsmarknaden.
Till slut gjorde partiet allt rätt. Man fann inspiration från andra sidan Atlanten och genomförde ett uppmärksammat primärval. Kandidaten valdes därmed inte enbart av partiets medlemmar - symptomatiskt kallade "militants" - utan av den bredare skaran sympatisörer. Mot en symbolisk avgift på en Euro fick alla med hjärtat till vänster rösta. Ett snilledrag som skapade en air av öppenhet och modernitet samtidigt som det gav ett register över potentiella valarbetare samt ett ansenligt tillskott i valbudgeten. På köpet fick man en beprövat valbar kandidat.
Visst kan extremhögerns Marine Le Pen överraska men knappast hota den formidable kampanjpolitiker som Sarkozy trots allt är. Stalltipset förblir dock att han i andra valomgången drar det kortare strået mot Hollande. Det starkaste argumentet har socialisterna hämtat direkt från Obamas kampanj i fri översättning - "Förändring nu".