Årets Pridevecka har svämmat över av förnumstiga ledarskribenter, tyckare och politiker som luftat sina farhågor över att Pride å ena sidan är "översexualiserad" och "extrem" och å den andra har kidnappats av extremvänstern.
Mycket är gammalt vanligt gnäll, annat är nytt. I Expressen (1/8) förfasade sig Kristdemokratisk ungdom över att "Pride förstör för hbt-personer" och liknar firandet vid den gradvis radikaliserade 68:a-rörelsen: Pride enligt KDU präglas numera av "ett kulturradikalt och genusteoretiskt kärnfamiljshat". Borås Tidnings ledarskribent (3/8) ser inte något hat, men däremot en uppsjö av "löspenisar, underkläder, och banderoller med obscena budskap". I Svenska Dagbladet (23/7) slår en mångårig medarbetare fast att "Pride kidnappas från vänster".
Exemplen är många fler än vad som ryms här. Så sent som igår morse satt jag själv i en TV-panel där en av Dagens Nyheters ledarskribenter hävdade att Pride hotas av odemokratiska vänsteraktivister, vilka i sin tur vädrar morgonluft eftersom "dom homosexuella redan uppnått alla sina rättigheter".
Bakgrunden till pratet om kidnappning av vänsterextremister är flera. Under förra årets parad demonstrerade medlemmar ur den pacifistiska gruppen Ofog mot militärens närvaro genom att förfölja enskilda individer med skyltar där det stod saker i stil med "Jag dödar lika bra som straighta". Inte särskilt snyggt, och klart jobbigt för de som utsattes, men att kalla Ofog, med rötterna i den kristna plogbillsrörelsen, för vänsterextremister är snarare ett bevis på hur långt högervridningen av mitten faktiskt gått.
Andra händelser är det uttalade antikapitalistiska och asylaktivistiska Uppsala Prides förbud mot att bära Folkpartiet-banderoller i paraden i våras, eftersom Fp genom sin regeringsmedverkan står för den migrationspolitik där hbtq-personer ständigt får avslag på sina asylansökningar. I Göteborg i höstas sabbade ett gäng queer-anarkister ett av polisens seminarier på Hbtq-festivalen, inte genom våld men genom att via upprepade anklagelser om polisvåld inte låta de två konstaplarna komma till tals.
När så PR-byrån JKL fejkade nyheten att den israeliska film de visar under Pride ställts in på grund av hot gick debatten i taket. Dock visade sig pressmeddelandet vara ett PR-trick för att dra uppmärksamhet till filmen.
Det rådande klimatet gör till exempel den som påpekar det illasmakande i att Migrationsverket deltar i paraden samtidigt som man utvisar hbtq-personer till förtyck och dödshot till en vänsterextremist.
Mindre uppmärksamhet får kopplingen mellan Pride och det faktum att den våldsamt militanta anti-islam-rörelsen EDL, English Defence League, valt att manifestera i Stockholm samtidigt som dagens parad. Fascisterna i EDL har inte blivit plötsliga hbtq-vänner, däremot försöker de snylta på Pride genom att utmåla islam och muslimer som ett hot mot både kvinnor och hbtq-personer. En liknande utveckling syns i hela Europa, från partier som Sverigedemokraterna till extrema grupper som EDL: högerextrema gör sig till talespersoner för hbtq-rättigheter i islamhatets namn.
Det, och en hbtq-rörelse som är blint för andra maktordningar än den som rör rätten att gifta sig och skaffa barn, är det verkliga hotet.
