Jag har sagt upp mig. Jag följer min fru och behöver inte längre vara orolig för att snubbla på träbalkarna på Norrköpings station när vi säger hej då för en vecka. Jag behöver inte längre fundera på om hon har gått och lagt sig. Jag kommer veta. Dubbelsängen ska med till Stockholm.
Krönika
Jag har varit på väg så många gånger förut - men Norrköping har alltid vunnit.
Mina bästa vänner reste jorden runt, tog dykarcertifikat på Fiji, gamblade i Las Vegas och var som 20-åringar är mest. Jag flyttade hemifrån, åt lövbiff och pomme med bearnaisesås på fredagar och var nöjd över jobbet på posten.
Så här i efterhand har argumenten för att stanna egentligen varit rätt usla men känslan i kroppen har helt enkelt sagt ifrån. Delar av den gör det fortfarande.
Jag är livrädd att jag kommer börja låta som en 08:a. Livrädd för att jag kommer odla ett tätt helskägg och ha mössa redan i början av augusti. Jag är livrädd för att jag ska tycka att det är för långt att gå mellan Slussen och Medborgarplatsen och slentrianmässigt börja läsa Metro på tunnelbanan. Tänk om jag helt plötsligt inser att jag har jeansen upprullade bara för att alla andra har det och tillslut börjar dricka kaffe latte to go.
Men den här gången kan jag lägga delar av rädsla åt sidan. För egentligen, vad spelar det för roll? Jag dricker ju inte ens kaffe. Ett helskägg kan jag aldrig få och mössan skulle bara sabba frisyren.
Dessutom har jag blivit så pass gammal att jag faktiskt inte bryr mig om hippa snubbar.
Det enda jag egentligen bryr mig om är ju det som står mig närmast. Det som känns inuti. Inte det jag ser på håll. Inte ens om jag sätter på mig glasögon utan glas.
Jag tänker gärna att jag är en sådan som står utanför. Som tar sin personlighet till alla platser och inte låter platserna göra personligheten.
Jag säger gärna saker som jag tycker. Ibland säger jag även saker jag inte tycker bara för att jag känner för det. För att provocera. Bara lite. Ibland finns inte orden fast jag vill säga saker. Som nu. Därför citerar jag istället... Viktigast av allt är kuken. Och den bär jag som tur är alltid med mig. Var jag än är.
Vi hörs.