I går presenterade Försäkringskassan en rapport om hur antalet ersatta sjukdagar utvecklats under det senaste decenniet. Återblickar av det här slaget som fångar in förändringar över tid kan vara otroligt lärorika ögonöppnare.
Den främsta lärdomen är att rätt utfört politiskt hantverk faktiskt gör skillnad.
Vi minns hur det var. Sverige låg i världstopp när det gällde skattebetalda sjukskrivningsdagar samtidigt som vi låg i topp i rankinglistor som mätte välfärd, välstånd och friskhet.
Alla insåg att det måste vara något lurt med dessa två samtidiga topplaceringar. Frustrationen förminskades knappast av uppgifter om väldigt stora och svårförklarliga skillnader mellan olika landsändar och yrken.
Ett slags krig utbröt om vilken orsaksförklaring som skulle råda. En linje var att den stadigt växande "utbrändheten" berodde på dåliga arbetsmiljöer och en tilltagande stress i samhälle och yrkesliv. Som moteld lanserade förklaringen att svenskarna var ett fuskande folk som på ett bedrägligt sätt överutnyttjade och missbrukade sjukförsäkringen.
Självklart var och är det så att sådant som arbetsmiljö, stress och "livspussel" likaväl som organiserade och enstaka bedrägerier påverkar uttaget av ersatta sjukdagar och andra förmåner i sjukförsäkringen.
I det stora hela var dock båda dessa förklaringsmodeller politiskt utlagda stickspår.
Det var först när politiken tog tag i sjukförsäkringens organisation och struktur som de anmärkningsvärda sjuktalen började röra sig nedåt mot mer rimliga nivåer.
Sett över hela perioden 2002-2012 är det en dramatisk nedgång av sjukskrivningarna i alla yrken och i alla regioner.
De sjukskrivande läkarna försågs med ett "diagnosstöd" i syfte att få till liknande bedömningar i hela landet.
Försäkringskassan slogs ihop till en gemensam statlig myndighet vilket möjliggjorde en mer strikt regeltolkning och uppföljning.
De långa, passiva och närmast "eviga" sjukskrivningarna bemöttes med ett begränsande och mer aktivt regelverk.
Dessa reformer - och fler därtill - utsattes för mycket hård kritik när de genomfördes. En del av kritiken var berättigad. Många enskilda människor kom i kläm när regler och ersättningsmodeller förändrades på ett ibland fyrkantigt och okänsligt sätt. Så här i backspegeln är det dock ofrånkomligt att konstatera att det allra mesta som genomförts av skilda regeringar för att reformera sjukförsäkringen har varit rimligt och riktigt.
Socialförsäkringar är centrala delar av välfärdsmodellen. Rimlig ersättning och vid behov snabb tillgång till aktiva insatser vid ohälsa skapar trygghet och stabilitet i samhället. För samhällets utveckling är det av minst lika stor betydelse att hålla koll på försäkringarnas utgiftskonton. Det är långsiktigt skadligt för välfärden och välståndet om stora samhällsresurser binds upp i felaktigt konstruerade socialförsäkringar.
Försäkringskassans rapport visar också att många obalanser och problem kvarstår. Skillnaderna mellan män och kvinnor minskar förvisso. Men det finns mycket kvar att göra. För att ta ett personligt exempel:
Jag har inte haft en ersatt sjukdag på 10 år. Det betyder inte att jag inte har varit sjuk. Mina arbetsuppgifter är dock sådana att jag kan sköta dem hjälpligt även under några dagars förkylning. Min särbo arbetar som sjuksköterska. Blir hon riktigt förkyld kan hon och får hon inte arbeta. Hon och alla andra i hennes situation borde ha ett bättre skydd än vad sjukförsäkringen erbjuder i dag.