Kristdemokraterna hoppas på en ny vår genom att välja en annan partiledare, efter Göran Hägglund. Man kan ju tycka att de små borgerliga partierna ska ha lärt sig läxan vid det här laget - det blir inte bättre så länge de envisas med att delta i det moderata Alliansbygget.
Ledare
Så här skrev jag i en ledare i somras (Folkbladet 1 juli -11): "Problemet för Kristdemokraterna, liksom för Centerpartiet, är att de kan fatta vilka beslut de vill på sina stämmor. När avslutningstalet är avklarat åker Göran Hägglund med flera tillbaka till Rosenbad och blir en i regeringen. Reinfeldts regering, som förstås styrs av Moderaterna".
Centerpartiets nya ledare, Annie Lööf, har ju redan påbörjat den vandringen. Redan som omsvärmad kandidat började hon reträtten från sina tidigare åsikter till mera utslätade idéer för att kunna bli vald. Sedan några dagar har hon tagit plats i regeringen. Nu stryker resten av de avvikande åsikterna med. Kvar blir bara en regeringspolitik, precis i enlighet med våra grundlagar. För så fungera det i Sverige. Regeringen kan bara för en politik och alla i regeringen ansvarar gemensamt för den.
Vill Kristdemokraterna, vill Centerpartiet, formulera och driva en egen politik, så måste de alltså göra de i opposition till regeringen. Det blir en minst sagt kluven situation som naturligtvis är ohållbar. Efter bara några veckor hotar regeringskris.
Men det är kanske därför valet av partiledare blir så viktigt? Genom att välja en ung, rödhårig kvinna till partiledare så ska alltså väljarna strömma till? Genom att vara just ung, rödhårig och le vackert i TV - men argumenterande för Alliansregeringens politik - så ska alltså opinionen förändras till Centerpartiets fördel. Nu verkar det som om också Kristdemokraterna ska försöka upprepa samma trick. Det kommer inte att lyckas.
Det går ju utmärkt att titta på de erfarenheter som Socialdemokraterna har gjort. Det gick bra så länge man arbetade som en minoritetsregering, men med mer eller mindre uttalade stödpartier. Det gav dessa partier, vare sig det var Miljöpartiet eller Centerpartiet, utrymme att både presentera sina egna åsikter och påverka utformningen av regeringsbesluten. Då var det intressant också vad de små partierna ville.
Alliansbygget inför valet 2006 fyllde en funktion, att bli av med Socialdemokraterna. Det lyckades, men därmed hade också Alliansen fyllt sin uppgift. Moderaterna kunde ta över i Rosenbad. Det är nästan så jag tycker synd om de små borgerliga partierna, som envist håller fast vid statsrådstaburetterna.
n n Vad tycker centerpartisterna och kristdemokraterna är viktigast, att presentera och driva på utvecklingen med sin egen politik eller att några ur partiledningen får kalla sig statsråd?