Den politiska opinionen är tämligen loj. Demoskops senaste mätning som kom häromdagen visade inte på några särskilda rörelser alls. Men det finns trots allt intressanta opinionssiffror att kommentera.
C och KD hamnade båda under spärren för att bli invalda till riksdagen. Där har de varit förut.
Om de till slut hamnar i eller utanför riksdagshuset under mandatperioden 2014-2018 kommer givetvis att ha stor betydelse för nästa regeringsbildning. Det kommer att bli en intensiv och spännande valspurt för Alliansens två små. För dagen är det dock mest slumpens skördar styr som över om de hamnar på fyra eller tre procent.
När Demoskopsiffrorna presenterades förvånades många kommentatorer och bedömare av att den mediehypade "Mustafaaffären" helt tycks ha gått medborgarna förbi. Demoskop gjorde sin mätning samtidigt som uppmärksamheten runt "Stefan Löfvens värsta kris" antog världskrigsproportioner i alla mediekanaler. Ändå märks knappt en ilning i socialdemokraternas opinionsresultat.
Utfallet är inte det minsta märkligt i mina ögon. Medborgarna är överlag kloka och förstår att sortera mellan viktigt och oviktigt. Bråk och valberedningsstrul i "helvetets förgård" – som den forne partiledaren Per-Albin Hansson benämnde Stockholms partidistrikt redan för 80 år sedan – får inte folk utanför partileden att gå i spinn.
Det är riktig politik, ekonomiskt ansvar, allmän redlighet och regeringsduglighet som avgör vart den växande skaran av partibytande väljare lägger sina röster och opinionsundersökningssvar.
Vänsterpartiet har under snart nog ett år hävdat att de har någonting mellan 80- och 90 procent av svenska folket med sig när partiet kräver förbud för vinster. Det finns säkerligen någon undersökning som visar något sådant. Det vore illa annars. Jag är övertygad om att vartenda ett av riksdagens partier kan hänvisa till undersökningar där de har stora folkmajoriteter med sig i någon delfråga av helheten.
Den viktiga siffran för Vänsterpartiet är dock de cirka 6 procent av medborgarna som uppger att de kan tänka sig att rösta på partiet. När människor värderar riktig politik, ekonomiskt ansvar, allmän redlighet och regeringsduglighet så väger Vänsterns åsikter om vinster ganska lätt. I den "riktiga politiken" sorterar nämligen de allra flesta in sådant som uppskattning av valfrihet och självstyre när det gäller nära och personliga välfärdstjänster.
Väljarna har kort sagt många åsikter och uppfattningar. När de går till valurnan är det dock mycket sällan som enbart en (1) åsikt får totalt genomslag. Därför har enfrågepartier – som V håller på att utvecklas till – inte särskilt stor potential i den svenska valmanskåren.
Kollegorna i Miljöpartiet befinner sig däremot i ett helt annat läge. "Vi röstar nej till varje regering som vi själva inte sitter i", sa språkröret Gustav Fridolin tidigare i veckan.
Kaxigt. Men förmodligen sant.
De Gröna behöver emellertid göra en betydligt bättre valrörelse än 2010 för att kaxigheten ska bottna i riktiga siffror på valnatten 2014.