Gunilla Carlsson (M) är biståndsminister. Hennes mandatperiod har präglats av konflikter med statens biståndsmyndighet SIDA. Hösten 2007 tillsatte regeringen en ny generaldirektör för myndigheten. I ett pressmeddelande 18 oktober skrev Gunilla Carlsson "Jag är både glad och stolt över att ha kunnat rekrytera Anders Nordström till posten som Sidachef. (-) Jag är övertygad om att han har de ledaregenskaper som krävs för att stärka Sidas förmåga att öka kvalitén och effektiviteten i det svenska biståndet."
I går fick Nordström sparken.
Inget ont om Nordström. Han är för allt vad jag känner till en bra karl med goda meriter. Uppenbart har det inte räckt till. Rapporter om svag ekonomistyrning och korruptionsskandaler har avlöst varandra.
I en utvärdering från Ekonomistyrningsverket framkom att intresset för ekonomi och budget inte var besvärande högt bland Sidas chefer. Det antyddes rentav att det inte var "fint" att tala om pengar på en myndighet med uppgiften att lindra nöd och elände ute i världen.
Så kan det säkert vara.
Gunilla Carlsson har lagt ner mycket krut på att förändra och förnya svenskt bistånd. Ett aldrig så ambitiöst statsråd får dock inte mycket gjort om inte de statliga myndigheterna lever upp till de beslut som statsrådet driver igenom.
Frågan är om det räcker med att rekrytera en ny ordinarie generaldirektör? Motståndet mot förnyelse tycks sitta i väggarna; vara en del av kulturen på Sida.
Det kanske är dags för något helt nytt?