De var dels att samarbetet med V och MP läggs åt sidan till dess att omprövningen är klar, dels att Kriskommissionen snabbt gör sitt arbete och att en extra kongress sammankallas före sommaren 2011. Den första förutsättningen verkar nu vara uppfylld. Hur det ligger till med den andra har jag inte lyckats hitta något svar på. Men med hänsyn till den diskussion som nu förekommer i media behöver den extra kongressen sammankallas så snart som möjligt. Vid partistyrelsens sammanträde i början av december hoppas jag att beslut tas om en kongress redan före nästa sommar. På kongressens dagordning bör stå både förslag om en ny politisk inriktning och val av partiledning.
Varför så bråttom? Jag menar att en omprövning av vår politik måste göras fort, så att vi sedan har tid på oss att förklara och förankra den nya politiken. Samhällsutvecklingen står heller inte och väntar på oss. Riksdagsgruppen och partiledningen måste hela tiden fatta beslut, stora såväl som små, som definierar vår politik. Ett långdraget arbete riskerar att i delar vara inaktuellt redan när det presenteras.
Men det har tillkommit ett ytterligare argument, personfrågorna. Visserligen kan man få intrycket att personfrågor inte får diskuteras. Vem har förbjudit det? Aftonbladets ledare häromdagen klagade över att det inte diskuteras vems ansvaret är för den förda politiken. Folkbladets ledarsida instämmer med orden ”det behövs en rak och öppen diskussion”. Jaha, men sätt igång och diskutera då. Har Mona Sahlin klarat sin roll som partiordförande? Har Thomas Östros förtroende bland väljarna? Om man anser att de inte har det, uppstår frågan vilka som ska väljas i stället. Själv finner jag det lite svårt att diskutera personfrågor utan att veta vilken politik som dessa nya företrädare ska föra ut till väljarna.
Låt mig bara ge ett exempel. Jag ser stora problem med den ekonomiska politik som vi fört de senaste åren. Det förtroende vi byggde upp efter 90-talskrisen för att ge Sverige en stabil samhällsekonomi lyckades vi slarva bort under och efter den omfattande finansiella krisen 2008. Hur gick det till? Hur hamnade vi i en diskussion om att införa en synnerligen oklar ny fastighetsskatt? Hur lyckades vi röra till frågan om att åter införa en ny förmögenhetsskatt? Handlade det bara om gamla reflexer från en svunnen tid, eller var det en idé om att få in skattepengar som nästan ingen skulle betala?
Att ställa dessa frågor betyder naturligtvis att jag är missnöjd med den politik vi gick till val på. Vi behöver en ansvarsfull ekonomiskt politik som både stimulerar till arbete och ger resurser till en välfärd värd namnet. Jag tror att både Mona Sahlin och Thomas Östros duger bra att företräda en sådan politik.