Sahlin fick tyst på kvirret
Foto: Bertil Ericson / SCANPIX
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Förvisso gynnas socialdemokraterna av debattordningen i riksdagen. Ledaren för det största partiet börjar alltid. Eftersom det största partiet också oftast brukar vara regeringsparti så är det vanliga att en socialdemokratisk statsminister inleder riksdagens partiledardebatter.Men i går gick alltså det första ordet till en socialdemokratisk oppositionsledare. Och Mona Sahlin tog chansen. I ett välformulerat, tungt och fräckt tal etablerade hon sig som en tydlig statsministerkandidat. Regeringens fyra partiledare hade bara att ställa sig i kö för att ta repliker och ställa frågor till Sahlin.Det kvirr och negativa mummel som hörts inom socialdemokratin under Mona Sahlins första halvår som partiordförande lär klinga av. Det har klagats på Sahlins vaghet och på hennes oklara besked. Det har ställts krav på Sahlin att hon redan nu, tre år före valet, ska redovisa färdiga alternativ till alliansens regeringspolitik.Kraven är förstås befängda. Men icke förty har de riskerat att kleta sig fast på Mona Sahlins ledarskap.I går visade hon att det alls inte är nödvändigt att i varje sakfråga ha ett färdigskruvat alternativ i ryggsäcken för att kunna bedriva en effektiv oppositionspolitik. Hennes anförande och repliker byggde på de klassiska och folkliga värderingar som socialdemokratin steg för steg har gjort till sina under decenniernas gång. Sahlins kritik av att regeringen slopar förmögenhetsskatten är ett bra exempel. Hennes kritik handlar inte framförallt om skattens avskaffande i sig. Men tillsammans med förslaget till ny fastighetsskatt och stora avdrag för köp av hushållsnära tjänster, - eller "överklassnära" tjänster som Lars Ohly fyndigt döpte om dem till under debatten - och tillsammans med besparingar på a-kassan, skapar alliansen en fördelningspolitisk helhet som Sahlin inte kan ställa sig bakom. En socialdemokratisk avveckling av förmögenhetsskatten hade omgetts av en helt annan fördelningspolitisk miljö där folk i vanliga inkomstlägen fått mer och folk med riktigt höga inkomster, fått mindre gåvor från finansdepartementet.Politiken ska vara rättvis. Inte bara rätt.