Vad är Sveriges roll i Europa? I världen? Frågor om internationell solidaritet, FN, fred, nedrustning, bistånd, miljö, globaliseringens för- och nackdelar stod högt på den Socialdemokratiska dagordningen för 10-15 år sedan. Idag är de bortblåsta från agendan, och ersatta med en ängslig anpassning till den borgerliga regeringens utrikespolitik, som i sin tur är anpassad till Natomedlemskap och okritiskt västvänlig.
Världen enligt Torsten
En uppryckning av den socialdemokratiska utrikespolitiken förutsätter engagerade talespersoner. Det måste finnas bättre namn i riksdagen än Urban Ahlin, som helt kommit bort i debatterna, i den mån Bildt över huvud taget brytt sig om honom. Utanför riksdagen finns Jan Eliasson, som inte bara är en skicklig diplomat med ett unikt internationellt nätverk, utan också en god och engagerad socialdemokrat. Låt honom föra partiets talan i den anda av internationalism som är socialdemokratins signum! Eliasson kan inspirera den återväxt som partiet behöver på detta område, och han skulle bli en utmärkt mentor för nya krafter i riksdagen.
När det gäller Europa, har Stefan Löfven lovat ta ett samlat grepp, vilket förhoppningsvis inkluderar en kunnig och engagerad "Europaskuggminister" (varför inte fråga Thomas Östros?). Det behövs. Socialdemokratins inställning till EU har alltid varit vacklande. Vi har velat dra nytta av de fördelar som det ekonomiska samarbetet ger oss, utan att binda upp oss politiskt. Det är en omöjlig hållning i framtiden, om vi vill ha något inflytande på Europas politik.
Frågan är komplex. EU är idag inte den Union som vi anslöt oss till 1995. Det är snarare en flerfilig process, med parallella strukturer, än EN union med självständiga och väl definierade institutioner. Vi hade redan eurosamarbetet för 17 av de 27 EU-länderna, med egen centralbank, och med biroll för de europeiska institutionerna. Nu får vi finanspakten, ett EU25 (eller EU26 om Tjeckien ansluter sig). Även här får kommissionen en biroll. EU har blivit mindre transparent, och utvecklingen på viktiga områden styrs av ett enda land, Tyskland.
Hemlighetsmakeriet kring och högerstyrningen av de nya EU-spåren skrämmer många. Men är vi inte med, får vi inte veta något alls. Och krispolitiken blir ju inte bättre av att Socialdemokraterna håller sig undan. För övrigt är det val i Frankrike redan till våren och i Tyskland nästa år, och vi kan mycket väl få se stora politiska förändringar i den ekonomiska krisens spår.
I Sverige dröjer maktskiftet till 2014, om inte Reinfeldt ger upp dessförinnan. Låt oss utnyttja väntetiden för att lägga grunden för en stark socialdemokratisk plattform - för Europa och för fred och framsteg i hela världen. Gärna tillsammans med övriga nordiska länder, så som skedde vid Samak-mötet med nordiska s- och fackledare härom veckan. Där fanns tre statsministrar och en vice statsminister. Hoppet är inte ute för den nordiska modellen!