Den nyligen avslutade socialdemokratiska partikongressen var en uppvisning i förbättrad partidemokrati. De flesta gick därifrån glada eftersom de tyckte sig ha blivit lyssnade på.
De enda som uppvisade någon slags besvikelse är de som skaffat sig vanan att under pågående kongress driva fram ändringar i de politiska riktlinjerna utan att först ha en tydlig diskussion innan talarstolen äntras.
Nu har partiet skaffat sig en process där frågorna tas upp och diskuteras innan det går till beslut. Och då finns inte längre samma möjlighet för smarta kongressfifflare att flyga in under radarn och luftlandsätta sina käpphästar utan att någon riktigt märker det.
Tidigare har partikongresserna utmärkts av en svårkontrollerad beslutsanhopning med plats för snabba oöverlagda voteringar, manglingar i improviserade sidorumsdiskussioner, redaktionsutskottstortyr och beslutschansningar.
Nu har det trängts undan för en rådslagsdemokrati.
Den går ut på att alla ska få chansen att säga sitt, sen delta i en process där gemensamma ståndpunkter destilleras fram genom ett givande och tagande i en diskussion som får ta flera månader. I lugn och ro kan åsikterna få jäsa färdigt, istället för att under några få timmar under stark press från kongressklockan läggas i en beslutstombola.
n n Det har ju tyvärr funnits en tendens under de senaste 20-tal åren att partiet fått allt mer inslag av konspiration och fiffel. Det har till och med talats om att partiet smittats av ”SSU-sjuka”, alltså ett ständigt ställningskrig mellan ”vänster” och ”höger” och ”partiledningen-mitt-i-mellan”.
För SSU:s del har det lett fram till att organisationen tappat en stor del av sina medlemmar, fått ett kantstött varumärke och kämpar för att återfå någon slags heder i den svenska debatten.
Det finns en sociologisk lag som säger att ”dåliga människor tränger ut goda människor”. SSU är ett bra exempel, medan det betydligt mer sansade studentförbundet har klarat sig betydligt bättre.
Risken med en bråkig partikultur är att det bara blir psykopater och plattfötter kvar.
Det finns anledning att minnas detta när nu generationer av unga och medelålders politiker som fått sin skolning i SSU-myglandet drar in i partiet. Och risken är uppenbar att de för med sig sina dåliga vanor. Inte för att de är elaka, utan därför att det är deras kulturella vanor.
Nu ska vi inte säga att socialdemokratin är värst. Tvärtom. De andra partiernas inre demokratiska process lämnar också mycket att önska. Men det som är socialdemokratins problem är att de mer än något annat parti hävdar demokratins betydelse inte bara som beslutsprocess utan också som princip för hur hela samhället ska förstås.
Det är inte socialdemokratins mening att vi ska votera om allt, tvärtom, poängen är att vi ska diskutera och söka samförståndslösningar.
Den socialdemokratiska partikongressen var beskedet om att rådslagsdemokratin fungerat.
Demokratin i partiet har blivit mer framtung istället för baktung. Därmed verkar typ partikongresser kanske mindre dramatiska, men blir mer demokratiska. Det blir en samtalsbaserad demokrati, inte en voteringsbaserad.
n n Förhoppningsvis kommer den samtalsbaserade demokratiska principen också att fungera som ett vaccin mot kuppdemokratiska tendenser ute i landets partidistrikt. Så att vi slipper en vidare spridning av SSU-smittan. Det är bra att de som syndat bättrar sina vägar. Så att partiets motsvarighet till WHO, partisekreteraren, slipper ta med sig en sanitetspatrull och resa ut till virusspridarna och desinfektera dem.
Stig-Björn Ljunggren