Rödgrön stämning
Foto: FREDRIK PERSSON
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Lili och Susie var en del i det stora artistuppbåd som underhöll på den rödgröna oppositionens fest i Kungsan i går. Jag var där. Språkrören och partiledarna höll små korta tal mellan artisternas framträdanden. Stämning mer än substans präglade talen. Helt ok för min del. Dagens budskap var gemenskap och inte sakpolitikens detaljer. Ett femtiotal av festdeltagarna var östgötar. De åkte upp i en gemensam buss. Tjugofem Sossar och tjugo Vänsterpartister och Miljöpartister i samma fordon från och till samma politiska evenemang är bara det en noterbar händelse. Om ett år och två veckor är det val till riksdagen. De rödgröna partierna har en knapp ledning över regeringen i opinionsmätningarna. Vilket är smått fantastiskt i sig. Oppositionens bildande av en koalition har omgetts av turbulens och bråk. Vänsterpartiet står och stampar på ungefär fem procent. Av kvällstidningarnas gallupundersökningar att döma har Mona Sahlin ett rekordlågt förtroende som partiledare. Likafullt leder S, MP och V över den borgerliga alliansen. Det är en smula märkligt kan man tycka. Men det är sant. Oppositionen kan gå in i valåret med självförtroende och viss tillförsikt. Visst finns det problem och svårigheter. Sahlins förtroendebekymmer oroar mig inte särskilt mycket. I vart fall inte på kort sikt. Förr eller senare kommer hennes seghet, stryktålighet och envishet att betala sig.
Som den socialdemokratiske statsvetaren Stig-Björn Ljungren konstaterade i Expressen i går så är det inte Sahlins fel att S-partiets medlemmar tycks föredra partiledare som inte vill - typ Margot Wallström. Tids nog slutar gnyet och ynket. De har den partiledare de har och får finna sig i det. Att ligga så pass bra till i opinionen som oppositionen gör, samtidigt som det största partiets ledare störtdyker i förtroendemätningarna, visar på en smått otrolig styrka. I ett samarbete som syftar till kompromisser och enighet i tunga frågor är det alltid svårast för det parti som skiljer ut sig mest från de andra. I oppositionen är det utan tvekan Vänsterpartiet som kommer att få ge sig mest om det ska bli något gemensamt och vettigt program att visa upp för väljarna. Det är ingen katastrof om det i elfte timmen visar sig att V inte mäktar med uppgiften. De kan välja att stiga av i en tydlig vänsterhjärtefråga - till exempel skatter eller återförstatliganden - utan att för den sakens skull äventyra en eventuell möjlighet till regeringsskifte när den nyvalda riksdagen ska rösta om regeringsbildare. Den lilla nödutgången för oppositionssamarbetet tror jag att de flesta uppskattar. Mot slutet av festen i Kungsträdgården steg countrygruppen Cookies n Beans upp på scenen. De sjöng sin hit "What if". Ett svängigt och stiligt nummer. Låten fastnade i mitt huvud. När jag knallade bort mot min tillfälliga skrivarlya i går eftermiddag så tänkte jag att "what if oppositionen faktiskt lyckas behålla och utveckla sitt försprång i oppositionen under det kommande halvåret? Vad gör alliansen då? Widar Andersson