Den evigt grävande Hannes Råstam, flerfaldig vinnare av Guldspaden och flera utländska TV-prestigepriser, fattade på allvar misstankar om att något inte stod rätt till med domarna mot Thomas Quick efter att av en slump kommit över tio timmars videoinspelningar från den norska polisen.
Filmerna visade hur än allt mer drogad och förvirrad Quick matades med Xanor, ett starkt lugnande och mycket beroendeframkallande bensodiazepin-preparat, av vårdare från Säters psykiatriska klinik och hur han halvt medvetslös och utan framgång vallades för att hitta den plats där han tidigare sagt sig ha begravt den nioåriga Therese.
Råstams tvivel får Sture Bergwall, dopnamnet som Quick återtagit, att ta tillbaka alla sina erkännanden - såväl de fall han dömts för som de som inte resulterat i rättegångar.
Den bestialiska seriemördaren finns inte mer.
Det är 2008 och i tre dokumentärer visar Råstam och medarbetaren Jenny Küttim hur förhörsledaren Seppo Penttinen ställer ledande frågor och ger utredningsinformation till Quick i desamma, hur psykoterapeuten Birgitta Ståhle förser honom med narkotikaklassad medicin under de tio år som han under terapin får kontakt med sina undanträngda - och falska - minnen.
Professor och minnesexperten Sven-Åke Christianson samarbetar med Ståhle och förklarar under rättegångarna hur Quicks "minnen" förmåtts stiga upp ur glömskans mörker. Advokat Claes Borgström försöker inte få honom frikänd, tvärtom, och åklagare Christer van der Kwast anklagas för att ha undanhållit bevis som motsade Quicks erkännanden.
När anhöriga till brottsoffer, som aldrig trott på Quicks mordiska erkännanden, begärde resning hos justitiekanslern fick de avslag.
Dokumentärerna leder till att flera domar rivs upp, och ännu fler rättegångar är att vänta.
Thomas Quick var ingen helyllekille. Han var i brottsregistren känd för bankrån, sexuella övergrepp mot unga pojkar, som våldsman och missbrukare. Men hur han därifrån lyckades manipulera hela Sveriges rättssystem, samt alla journalister som frossade i hans inneboende "ondska" och bestialiteter, till att bli hela Nordens värsta seriemördare är obegripligt. I samtliga de mordfall han dömdes för saknades teknisk bevisning, vissa gånger erkände han mord som helt enkelt inte begåtts, i ett annat fall hade han aldrig ens varit på platsen där mordet skulle ha begåtts.
De anhöriga till offren har lidit obeskrivligt mycket. I rättsalar har de tvingats lyssna till lögner och fantasier om vidriga handlingar som ska ha drabbat deras försvunna barn. För deras skull måste fallet Thomas Quick belysas en gång för alla - inte minst för att ett liknande rättshaveri aldrig får ske igen.
Hannes Råstam avled i cancer i januari i år. In i det sista arbetade han på boken om Thomas Quick, sista delarna skrevs bokstavligen på Råstams dödsbädd.
