Veckan som gick präglades av migrationsminister Tobias Billströms offentliga klavertramp. Men för mig var det inte bara hans förfärliga uttalande som fick mig ur balans. Hans formulering väckte associationer till förkrigsvokabulären och rasbiologiska institutet och deras bild av de blondas finare egenskaper jämfört med de där andra, de där sämre som inte är blonda och blåögda. Det var verkligen illa nog.
Men sen hände något helt annat som fick mig att spilla kaffe på skjortan. Efter ett par dagars tystnad kommenterade statsministern sin ministers omdömeslöshet, och han gjorde det stenhårt, faktiskt så hårt en regeringschef kan. Fredrik Reinfeldt klargjorde att han inte hade något förtroende för sin migrationsminister. Men slutsatsen blev att nu skulle han få börja bygga upp sitt förtroende.
Jag vet inte om jag är yrkesskadad efter ett långt liv i regeringskansliet, men att en minister kan sitta kvar trots att statsministern offentligt förklarat att han inte har något förtroende kvar, det är för mig en häpnadsväckande konstitutionell innovation. Jag har frågat historisk expertis, och har inte kunnat hitta något liknande, någonsin. Det var som om statsministern inte ville ta ansvar för innebörden av de ord han yttrade, som om orden levde ett eget liv vid sidan av regeringschefens ansvar att leda regeringsarbetet.
Men sen kom jag på fler exempel. Vattenfall gjorde en katastrofaffär för nästan 100 miljarder kronor utan att någon hade ansvaret. Regeringens inre cirkel diskuterade affären flera gånger och bestämde sig för att inte tycka något alls trots skarpa varningar från sina egna experter. När jätteförlusten blev ett faktum var skulden först okänd, sedan oändligt långt borta. De personer Sveriges folk har gett ansvaret att sköta statens affärer hade delegerat ansvaret till några anonyma nånstans i dimman.
På försvarsdepartementets område bildades hemliga bolag med pengar som kom från ingenstans. Statstjänstemän ljög, minnesanteckningar förstördes för att inte fläcka statsrådet och mycket annat anmärkningsvärt dök upp. Men inget ansvar någonstans. Precis som när det kom fram att UD i flera år struntat i lagens plikt att föra offentligt register över inkomna handlingar. Ansvaret är alltid någon annan stans, det vill säga ingenstans. Statsministern leder regeringens arbete, till sin hjälp har han en stor statsrådsberedning med fullt av jurister och experter, men när det blir problem har det varit noll koll och noll ansvar.
Lika illa, eller kanske ännu värre exempel ser man i Stockholm. Där har man dumpat gemensam egendom till skämtpriser, ibland till kompisar, på ett sätt som tycks inspirerade från Ryssland under oredan under Jeltsin. Täby Gymnasium och Sabbatsbergs Vårdcentral och många förskolor såldes, eller snarare skänktes bort, av ingen alls. Iallafall har ingen kunnat hittas som står upp och tar ansvar för skandalen. Det ligger nämligen någon annan stans, varje gång.
Jag undrar bara: hur kan det komma sig att man vill regera men att man inte vill ta ansvar? För mig är makt och ansvar ett och samma, men det kanske har blivit omodernt?