1998 var Sverige ett annat land. Göran Persson och socialdemokratin trodde fortfarande på framtiden och det gröna folkhemmet, ingen hade hört talas om vare sig det nya arbetarpartiet eller Jimmie Åkesson. Att IFK Norrköping skulle kunna spela någon längre tid i en annan serie än herrallsvenskan var en orimlig tanke.
De få öppna hbtq-personer som fanns var högvilt, Eva Dahlgren och Efva Attling jagades av paparazzifotografer till och med på andra sidan jorden, Jonas Gardell och Mark Levengood förkroppsligade Bögarna.
När Stockholm stod värd för Europride 1998 föddes det breda firandet av idag, där poliser och militärer går i paraden i uniform och där till och med (en del av) Kristdemokraterna medverkar på seminarier. Innan 1998 arrangerades Frigörelseveckan varje år - politiskt viktig, men med långt färre deltagare, för att inte tala om den usla mediebevakningen.
Det finns de som hävdar att Pride inte handlar om politik - nuvarande ordföranden för Stockholm Pride, Alf Kjeller, är en av dem - att det är ett socialt evenemang, en glittrande fest som stöd i vardagsmörkret. Andra drar varje år standardgnället att heterosexuella minsann inte behöver visa upp sin läggning på det där viset.
Inget kunde vara mer fel. Inte för att Pride inte är en fest, eller för att det inte är roligt att träffa vänner och bekanta eller slippa vara den enda bögen/lesbiska/transpersonen i stan för några dagar. Utan för att människor fortfarande förtrycks, hotas och får stryk för att de inte är heterosexuella eller inte ser ut som "normala" män och kvinnor. Samma "normala" heterosexuella som manifesterar just sin sexualitet varje dag, utan att ens vara medvetna om det.
Trots att alla numera kan gifta sig i både kyrka och rådhus, att lesbiska får inseminera och att det finns både hatbrottslagstiftning och hbt-certifierade vårdcentraler är hbtq-erfarenheten djupt politisk - för att samhället gör hbtq-personer politiska genom sin öronbedånande heteronorm.
Hbtq-personers rättigheter har inte heller kommit som en skänk från ovan, de är frukten av hårt politiskt arbete och av modiga människors envishet. De är också, likt alla mänskliga rättigheter, något som inte är skrivet i sten. Det räcker att rikta blicken österut i Europa för att se precis hur sköra de är. I St Petersburg är det förbjudet att sprida "homosexuell propaganda", i Ukraina misshandlades ledande aktivister framför ögonen på polisen när hbtq-rörelsen försökte arrangera en Pride-parad i Kiev.
I Litauen och Ungern finns lagar som förbjuder information om homosexualitet, i EU-parlamentet konservativa som hetsar mot hbtq-personer helt öppet. Nyligen hävdade Vatikanen i FN:s råd för mänskliga rättigheter att man stöder länder som förbjuder homosexualitet.
Inte minst därför är veckan som kommer en av de viktigaste på året. Och en av de djupast politiska.
