Mona Sahlin kickade i gång den Socialdemokratiska valrörelsen på allvar i går. Inför anhängare och valarbetare manade hon sina trupper att kriga för fördelningspolitiken.
Helt rätt.
Ledare
Kampen mellan Moderater och Socialdemokrater handlar om utrymmet för fördelningspolitik. Striden har en fysisk och en psykisk front. Fysiskt och konkret påverkas fördelningspolitiken naturligtvis av den omfördelande statens ekonomiska resurser. Moderaterna vill fortsätta sänka inkomstskatterna med ytterligare ungefär etthundra miljarder kronor. Det betyder etthundra miljarder kronor mindre för statlig fördelningspolitik. Regeringens politiska syfte med skattesänkningar i breda inkomstlager är uppenbart. Myrsteg för myrsteg påverkas vårt sätt att tänka. Det psykologiska utrymmet för fördelningspolitik minskar när var och ens privatinkomst gradvis upplevs som viktigare för det egna välståndet. Vem vill ta av sina egna pengar för att förse det arbetsblyga - som det heter i det borgerliga nyspråket - "utanförskapet" med bidrag?
Den offentliga sektorn ska givetvis inte ta ut mer i skatt än vad som absolut behövs för en rimlig och effektiv fördelningspolitik. Att människor ska kunna leva gott på inkomster av arbete är en självklar utgångspunkt för arbetarrörelsen. Den storskaliga fördelningspolitiken står emellertid för leveranser av ett annat slags livschanser än dem som vars och ens privata inkomster skapar. Avgiftsfria skolor, i allt väsentligt avgiftsfri sjukvård, inkomstrelaterade och låga avgifter för äldreomsorg/barnomsorg och socialförsäkringarnas (kvarvarande) trygghet är exempel på storskalig omfördelning av ett slag som den enskilde aldrig mäktar med hur många jobbskatteavdrag hon än får.
Problemet med regeringens politik är därför inte primärt att vi alla med vanliga inkomster har fått skatten sänkt. Problemet är att löntagare med något mer klirr i kassan inte enskilt kan kompensera sig för att det allmänna får mindre klirr i kassan. Några tusenlappar mer i plånboken förslår t ex föga när en plats i särskilt äldreboende kostar drygt en halv miljon kronor per år. För att inte tala om alla dem som inte längre är, eller aldrig har varit löntagare. Några tusenlappar mindre i plånboken gör det knappast lättare för dem att hävda sig i ett samhälle där välfärdens finansiering gradvis blir en privatsak.
Fördelningspolitik är därför ett alldeles utmärkt tema för Socialdemokraternas valrörelse.