När jag reser till Palestina för att besöka Palmecentrets projekt där, brukar jag stanna för ett möte eller två i Tel Aviv. Eftersom jag önskar att israeler ser sig själva i sin nästa, i detta fall i palestinierna, vill jag också förstå hur Tel Aviv-borna tänker. Hur ser de på det faktum att landets regering beslutat om att bygga en mur på sin grannes mark? Hur ser de på det faktum att man fortsätter att bygga bosättningar på samma mark? Svaren jag får handlar om osäkerheten. Om raketer från Gaza. Eftersom ingen annan skyddar Israel måste det göra det själv - på sitt sätt. Och bakom alla svar ligger rädslan - med dyrköpta erfarenheter bakåt i tiden.
Debatt
På ett plan ger jag de Tel Aviv-bor jag talar med rätt. Världssamfundet har ännu inte nått ett regelverk som efterlevs, där den som utsätts för våld utifrån kan räkna med skydd. Men Israels vägval, understött av USA, leder i rakt motsatt rikting. Rädslans beslut mejslar dem allt längre bort från världssamfundets stöd och en hållbar fred.
Därför måste vi som värnar en fredlig lösning fortsätta att arbeta för en tvåstatslösning utifrån 1967 års gränser där både israeler och palestinier kan leva sida vid sida, inom säkra och erkända gränser. Vi kan inte bara se på när Israels regering tar nya beslut om nya bosättningar på palestinsk mark. Rädsla får inte bryta lag.
Palestinierna gick nyligen till FN för att erkännas som stat och bli FN:s 194:e medlem. Sverige bör ställa sig bakom detta. Ett erkännande av Palestina och ett palestinskt FN-medlemskap ökar möjligheterna för konstruktiva samtal länderna emellan, och för fred. Om det internationella samfundet ignorerar Palestinas förfrågan sår man frön för både ökad palestinsk frustration och fortsatt israelisk ockupation.
Att erkänna Palestina är inte kontroversiellt. 112 länder har redan gjort det. Enligt både Världsbanken och Internationella valutafonden är Palestina redo för att bli en självständig stat. FN menar detsamma: organisationens specialkoordinator för fredsprocessen i Mellanöstern sa i april att Palestinska myndigheten är väl positionerad för etableringen av en palestinsk stat när som helst inom en nära framtid.
Allt detta vet utrikesminister Carl Bildt och statsminister Fredrik Reinfeldt. De har i regeringsställning fört en konstruktiv politik för fred mellan Israel och Palestina. Under deras ledning har Sverige tagit två mycket viktiga steg. För det första när EU under det svenska ordförandeskapet, på svenskt initiativ, slog fast att Jerusalem ska vara huvudstad både för Israel och för en framtida palestinsk stat. För det andra när regeringen uppgraderade den palestinska generaldelegationen i Stockholm till Palestinas representation, och att Palestinas representant i Sverige nu är en ambassadör som inbjuds att träffa både utrikesministern och kungen.
Med dessa två steg har Bildt och Reinfeldt medvetet lagt grunden för det tredje: Att erkänna Palestina. Det är nu dags att Bildt och Reinfeldt också gör det.