Utbildningsminister Jan Björklund traskar på i ullstrumporna. Knappt har katederdebatten hunnit lägga sig innan han kastar in ännu en pinne i brasan. 2012 ska ogiltig frånvaro redovisas i elevernas terminsbetyg.
Jag känner mig kluven. Å ena sidan anser jag att det viktigaste är att eleverna lär sig så myt som möjligt. Hur inlärningen går till bör i allt väsentligt vara en fråga mellan varje elev och elevens lärare. Somliga barn har "lärandet i blodet". De behöver inte vara i skolan särskilt mycket.
Å andra sidan finns det för de allra flesta elever uppenbara samband mellan närvaro i skolan och dynamiska lärprocesser. Särskilt tydligt är sambandet mellan närvaro och kunskap för de alla elever som växer upp i miljöer där lärande och kunskapsutveckling inte har insupits med modersmjölken. Jag landar i ett stilla stöd för Björklunds skolkbetyg. Visst kan det förefalla primitivt att hota med obehagliga konsekvenser för de elever som utan giltiga skäl skolkar från undervisningen. Enkelhet och tydliga besked ska emellertid inte underskattas. I vissa avseenden är vi människor inte särskilt komplicerade.
Många av de elever som skolkar då och då för att göra något roligare kommer säkerligen att upphöra med skolkandet om de riskerar att få bära hem betyg där den ogiltiga frånvaron rapporteras. För de elever vars skolkande har mer sammansatta och socialt problematiska orsaker ska vi nog inte förvänta oss några stora omedelbara effekter av Björklunds reform. I förlängningen kan skolkrapporteringen däremot innebära förbättringsmöjligheter även för dessa elever.
När närvarokravet i skolan skärps så skärps samtidigt kraven på de skolor där eleverna ska vara. En skola med många skolkrapporterade elever är knappast en attraktiv skola. Skolinspektionen kommer att ställa frågor, medierna kommer att publicera "skolktoppslistor", föräldrar kommer att ställa krav, skolledare och skolägare kommer att behöva agera. Björklunds förslag är på ytan en skärpning av individens ansvar för sin egen utbildning. På ett djupare plan är det i stället skolans ansvar för alla sina elevers skolgång och kunskapstillväxt som markeras hårdare än i dag.
De som borde gå i skolan varje dag för att ha rimliga chanser till en hygglig framtid får det knappast bättre om staten ursäktande rycker på axlarna åt skolk. Inte heller lär skolorna bli bättre om de ansvarsbefrias för sina elevers närvaro och frånvaro.