Under onsdagen fick den svenska regeringen motta kritik från bland andra Miljöpartiet och Centerpartiet, då det visat sig att man blockerat EU-sanktioner mot syriska telekomföretag. Kritikerna påpekar att den syriska regimen kan använda nätet för övervakning. Enligt syriska oppositionella har telefonavlyssningar och signalspårning med hjälp av utrustning från bland andra svenska Ericsson också lett till att aktivister fängslats, torterats och mördats. Utrikesminister Bildt menar dock att sådana sanktioner främst skulle drabba vanliga syrier och deras möjligheter att kommunicera med varandra. Till detta kommer minskade möjligheter att förse omvärlden med nödvändiga rapporter inifrån landet. Balansgången är svår, och ämnet har indirekt berörts i en tidigare ledare.
Syrien sägs ha sett sin blodigaste vecka hittills. Uppgifter har cirkulerat om att dödssiffran nu stigit till knappt 20 000. Antalet flyktingar sägs vara uppe i 1,5 miljoner människor. Det faktum att tusentals irakiska flyktingar som sökt skydd i landet nu återvänder är en fingervisning om hur illa läget är. Under förra årets libyska inbördeskrig drog sig den nu avsatte och avrättade diktatorn Khadaffi inte för att bomba sin egen protesterande befolkning med stridsflyg. I tisdags kom uppgifter om att det syriska luftvapnet för första gången använts i striderna kring Aleppo. Rapporter säger att rebellerna slagits tillbaka under de senaste dagarna, men om så verkligen är fallet är svårt att bedöma. Oppositionen tycks ha problem att hävda sig mot arméns överlägsna eldkraft, och för i mångt och mycket ett gerillakrig. Det kan således även handla om taktiska reträtter. Våldet ser i vilket fall inte ut att mattas av.
Tonläget höjs. Den pressade regimen måste inte endast hantera nya avhopp (såväl högt uppsatta generaler som internationella sändebud har lämnat skutan på sistone). Under de senaste dagarna har man även flaggat för ett eventuellt användande av kemiska och biologiska vapen. Löften har getts om att dessa endast kan komma att användas mot vad man kallar "utländska angripare", men historien visar att dylika försäkringar knappast kan tas för givna. USA har reagerat starkt, och Israel skärper sin beredskap. Hos Israel finns en rädsla för att vapen ska nå libanesiska Hizbollah, och man har tidigare visat sig vara berett att ingripa i grannländers interna konflikter om man finner sina intressen hotade. I tisdags förklarade den israeliske överbefälhavaren Benny Gantz för israeliska medier att en attack mot syriska kemvapenlager skulle kunna komma att utökas till en "bredare kampanj", om Hizbollah fick tag i dylika vapen. Vad det innebär vet ingen i en region där sådana hot ofta är en del av det politiska spelet.
Ambivalensen inom det israeliska samhället är stor vad gäller den senaste tidens händelser i arabvärlden. Samtidigt som man välkomnar tanken på en demokratiseringsprocess är många rädda för vad som ska komma att ersätta de gamla regimerna. I nuläget vet man i alla fall vad man har att göra med, går tankegången. Formellt ligger Syrien och Israel fortfarande i krig med varandra, men ländernas gemensamma gräns vid den strategiskt belägna Golanhöjden har länge varit lugn. Detta kan jämföras med den gräns Israel delar med Egypten, som sedan Mubarak-regimens fall alltmer utvecklats till ett laglöst område.
Varken Syrien eller Israel har anslutit sig till FN:s konvention om förbud mot kemiska vapen, och använder delvis varandra som argument för detta. Frågan är kanske främst hur Israel agerar härnäst. En gissning är nämligen att den redan pressade syriska regimen, å sin sida, aktar sig för att lura in sin militärt överlägsna granne i konflikten. Osvuret är dock alltid bäst i Mellanöstern.