De senaste dagarna har det talats mycket om hur f.d. politiker fortfarande lever gott på sitt/sina för länge sedan lämnade uppdrag genom att de får en ekonomisk ersättning - "politikerpension". Meningarna om detta är både relevanta och irrelevanta.
Relevanta i den meningen att det visst finns det skäl att se över reglerna för politikernas "a-kassa". Ersättningen som ges för att ge möjlighet till omställning efter flerårigt politiskt engagemang inom kommunal- eller rikspolitiken i de fall man inte har en annan egen inkomst är enligt min mening alltför generösa och leder bara till minskat förtroende för politikerkåren.
Debatt
Relevanta även i påpekandet att om en person varit politiskt engagerad i, låt säg 10-15 år, så är risken stor att det jobb man lämnade, inte längre finns kvar eller att det förändrats genom nya kompetens- och behörighetskrav så att återvändandet inte är möjligt. Den f.d. politikern har alltså inte ett arbete att återgå till eller han/hon måste vidareutbilda sig för att kunna återvända. Jag finner det helt rimligt att det i dessa fall är okey att en ersättning utbetalas.
Irrelevanta i den meningen att det inte går att säga "de ska inte ha något" underförstått att de redan roffat åt sig tillräckligt eller att de hade så bra betalt som politiker så därför behöver de inte mer. De hade ju möjlighet att stoppa undan i madrassen.
Irrelevanta även i jämförelsen med andra arbetslösa. Hur man än vrider och vänder på saken är det inte samma sak att bli arbetslös från en fabrik som att lämna ett politiskt uppdrag efter 15 år. Som fabriksarbetare är man med stor sannolikhet med i en a-kassa och får ersättning från den, men för politiker finns ingen a-kassa och därför måste de finnas andra lösningar.
Frågan är alltså inte om en ersättning skall utgå utan för hur lång tid och i vilka fall den skall utgå. Som utgångspunkt kan man mycket väl ha att ersättning utgår endast i det fall när den f.d. politikern inte har ett arbete att gå tillbaka till eller när han/hon måste vidareutbilda sig för att kunna återgå till sitt gamla arbete, m.a.o. saknar egen inkomst. Även inkomst från eget företagande bör tas i beaktande som för andra arbetslösa. Man kan här tänka sig en maxgräns för ersättningen motsvarande en mandatperiod, alltså 4 år. Därefter räknas personen som vilken arbetslös som helst. Om han/hon fortfarande är arbetslös kunde t.ex. a-kasseersättningen beräknas utgående från i fråga varande yrkets aktuella medellön och enligt gällande lagstiftning när det gäller antal dagar.
Jag är medveten om att f.d. politiker fortfarande skulle ha bättre villkor än andra arbetslösa, men jag menar att den offentlighet och allt annat som man som politiker utsätts för bör tas i beaktande. Visst, den som sig in i leken går, får leken tåla. Men det finns ett pris vi måste betala för att få människor att ställa upp som politiker överhuvudtaget.