Mamma var aktiv i chilenska socialistpartiet och efter Pinochets statskupp kunde hon inte bo många dagar på ett ställe, utan förflyttade sig hela tiden. Till slut satt hon på ett flyg till Sverige.
Häri ligger grunden till mitt intresse för politik, men mitt egna engagemang väcktes lite senare. När jag var nio år.
I tidningen Ny dag annonserades för ett sommarläger med temat ”Nicaragua måste överleva”. Lägret, som arrangerades av Sveriges Socialistiska pionjärer, höll till på en ö utanför Västervik. Det var den sommaren då jag förstod att det inte bara var vuxna som var inblandade i krig. Nio år gammal insåg jag att inte alla barn gick i skolan och lekte med kompisar utan faktiskt bar riktiga vapen, dödades och dödade. Tillbaka efter sommarlovet berättade jag detta för min fröken för att vi skulle göra något, men då skulle vi visst hålla på med OÄ och svenskt jordbruk
Klappen på huvudet och avvisandet från fröken var vägen till min organisering och kampen för alla barns rättigheter har sedan dess varit en drivkraft i mitt politiska engagemang.
Jag önskar att jag kunde skriva att det var då, att nu är det annorlunda. Men världen har inte varit kapabel till att ändra sig. Det visar bland annat attackerna mot Gaza med all sin grymma tydlighet.
Nästan varje januaridag täcktes första sidan i morgontidningen av en stor bild från Gaza. Barn som bara var några månader blödde, barn som inte börjat skolan låg i liksvepning, barn som beväpnade sig med sten mot kulsprutor. Barn som helt har berövats sin rätt att vara barn. inte svårt, det var mer av formalistisk art. Mitt val skedde tidigare – när jag lämnade barnorganisationen, men ville fortsätta vara politiskt aktiv. Jag hade då varit med om att starta en namninsamling mot att göra utebadet hemma i Trollhättan till parkeringsplats – och lyckats stoppa kommunpolitikernas vansinniga planer. Vetskapen om att det var möjligt att påverka och förändra gav mig lust att fortsätta. Jag var 16 och hade precis börjat gymnasiet. De ungdomsförbund som fanns i Trollhättan var Muf och SSU. Ett par tjejer i min klass var med i SSU och jag följde med dom på ett par möten, men jag kände mig inte ”hemma”. Tillsammans med några kompisar bildade vi istället Ung Vänster.
På dörren till mitt arbetsrum har jag en plansch med en bild på ett barn i gröna kläder och ett gevär som hänger över axeln, det är en påminnelse om varför jag gav mig in i politiken. Kampen för alla barns rättigheter är i allra högsta grad aktuell. Det handlar om en kamp för fred och rättvisa. Kanske låter det omöjligt, men om vi är många som vill så går det. En annan värld är möjlig.
Därför är jag vänsterpartist.