I går beslutade riksdagen med 152 röster mot 150 att ge regeringen i uppdrag att "snarast" återkomma till riksdagen med förslag om hur det statliga Trafikverket ska samordna underhållet av järnvägen så att tågtrafiken kan fungera på ett bättre sätt. Beslutet bygger på motioner från oppositionspartierna. Regeringens partier röstade emot.
På sätt och vis en dag på jobbet för en minoritetsregering. Men också allvarligare än så. Mest allvarligt är läget för regeringen Reinfeldt. Ideliga nederlag i riksdagens omröstningar - förvisso om "småsaker" i det stora hela - försvagar regeringens auktoritet hos medborgarna/väljarna, i statsförvaltningen och bland aktörer av annat slag. Uppdraget till regeringen om att se över underhållet av järnvägen kommer säkerligen att skapa osäkerhet hos företag som är inne i järnvägsunderhållsbranschen.
Trafikverket får gå i väntans tider. Eventuellt kommer de att få nya uppdrag vad det lider. Vilket riskerar att dämpa energin i utförandet av de uppdrag som de redan har. Väljarna undrar vem som egentligen styr landet; regeringen eller oppositionen? Vilket självklart är en fråga som oppositionen gärna vill att väljarna funderar på.
Styrkeförhållandet i riksdagen är emellertid också allvarligt för varje tänkbar regeringsbildare efter valet 2014. Mycket talar nämligen för att sverigedemokraterna kommer att vara vågmästare även i den nyvalda riksdagen. För dagen finns det anledning att se pessimistiskt på möjligheten att få till en majoritetsregering med vare sig moderaterna eller socialdemokraterna som dominerande byggsten. För S behövs det av allt att döma att något av de mindre borgerliga partierna ska byta sida. För M krävs sannolikt att Miljöpartiet tas in i regeringskretsen. I politik ska man aldrig säga aldrig. Inget av dessa två scenarier känns för stunden särskilt trovärdiga. Ett tredje alternativ skulle förstås kunna vara att något av blocken gör upp med SD om en stödpartilösning i riksdagen. Jag håller det dock för helt otroligt att någon av de mest troliga regeringsbildarna leker med sådana tankar ens under de mest glammiga eller glåmiga nätter.
Partierna behöver på allvar resonera om hur de ska förhålla sig till det parlamentariska läget framöver. Att bara rulla på som nu kan i värsta fall leda till att SD ges en betydligt större roll i svensk politik än vad deras röstetal - och än mer deras politiska inriktning - motiverar. Ännu en mandatperiod med en skakig regering utan aktivt stöd i riksdagen skulle kunna få fler väljare att tröttna på "politiketablissemangets" strul; med ökad lust att ge det oprövade partiet chansen att visa vad det går för som följd.
I en demokrati är det självklart väljarna som bestämmer vilka partier som ska sitta i parlamentet och hur stort varje parti ska vara. Vår parlamentariska demokrati har dock ett inbyggt maktdelningssystem. Väl inne i parlamentet är det partiernas ansvar och makt att förvalta väljarnas röster på bästa sätt. Bästa sätt är inte alltid att göra precis som vad man alltid gjort. Svensk politik är inte vad den alltid har vart. Det behövs en förankrad beredskap för nya regeringskonstellationer efter nästa val.