Ledare
I går eftermiddag besökte Jonas Sjöstedt Marieborgs folkhögskola utanför Norrköping. Han och Lars Stjernkvist (S) diskuterade den rödgröna politikens former och framtid. Det var ett frejdigt och öppet samtal.
Jag var där.
Stjernkvist och Sjöstedt har mött varandra en gång förut. Då blev Stjernkvist rejält utskälld. Sjöstedt var förbannad på något som Stjernkvist sagt om Vänsterpartiets demokratiska vandel.
I går gick det lugnare till. Lars Stjernkvist påminde sig dessutom att han en gång fick en rejäl skopa ovett av en kvinna som retat upp sig på något han skrivit i Folkbladet. Tjugo år senare var de gifta med varandra. Stjernkvist sensmoral var således att en utskällning kan vara en inledning till ett långt och trofast förhållande.
En gång i tiden fördes Jonas Sjöstedt fram som efterträdarkandidat till Gudrun Schyman. Då var han EU-parlamentariker med väldeliga personvalssiffror i ryggen. Vid det läget i historien hade vänsterpartisterna emellertid ännu inte tuggat färdigt om leninism och kommunism. Sjöstedt sorterades bort som högeravvikare, drog till USA som hemmaman i sin nya familj, skrev böcker och bidade sin tid.
Nu är tiden här.
Båda de forna trätobröderna var till att börja med skeptiska till att V gick i koalition med S och MP. V och S är helt olika partier. Socialdemokraterna är det naturliga regeringspartiet medan Vänstern har stått vid sidan av sedan 1917. S är mästare i pragmatisk maktutövning medan V har källaren full av gesällbrev i konsten att vara renläriga, klassanalytiska och teoretiska.
Steg för steg har dock partierna närmat sig varandra och misstron har dämpats. Politiker som Jonas Sjöstedt och Lars Stjernkvist har stor påverkan på händelseutvecklingen. Stjernkvist har förvisso lagt de rikspolitiska ambitionerna på hyllan. Men han är fortfarande ett gott namn ute i landet. Många Socialdemokrater lyssnar på honom.
Jonas Sjöstedt har potentialen att bli en opinionsvinnande rikskandidat för V. Han argumenterar för sin sak på ett övertygande och sammanhängande rödgrönt sätt. Jag går inte så långt som att säga att jag skulle rösta på honom. Därtill finns det i mina ögon, ännu för många spår av dogmatism och gammeltestamentlig principfasthet kvar hos den gode Sjöstedt.
Men vad är det att bråka om? Han är ju Vänsterpartist.
Meningen med samarbetet är inte att alla ska tycka lika om allt och alla.
Sjöstedt bär på förhoppningar om en folklig vänster i Sverige. Det räcker för mig.
Widar Andersson